Lampan.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Sällan med hvarann de talat,
Men de älskade hvarann,
Och de visste, att besvarad
Hos enhvar en flamma brann.

Fönstren vette mot hvarandra,
Och i qvällens timme sen
Hos dem begge bak gardinen
Lyste aftonlampans sken.

Han vid boken ständigt sträfvar
För att nå sitt drömda mål,
Hon för sig och modern trälar
Långt på natten med sin nål.

Öfver bokens sidor spelar
Ofta någon kärleksdröm;
Framtidsbilder fladdra stundom
Blygt på flickans hvita söm.

När han ser mot flickans lampa,
När mot hans hon ser också,
Tänka de:  »den dag skall komma,
Då vi ej behöfva två,

Då vid samma bord vi sitta,
Lyckliga i eget hus,
Och på bok som öfver sömnad
Lyser samma milda ljus.

Och ibland från bok och sömnad
Se vi upp en flyktig stund;
Våra ögon säkert mötas,
Kanske mötes mund af mund.»

Så de drömma. Döden kommer,
Ynglingen han griper hård.
Åratal derefter flickan
Bärs till samma kyrkogård.

Och i qvällens tysta timme,
Som de dödas kärlek ren,
Samma milda lampa gjuter
Öfver begges graf sitt sken:

Samma månes glans försilfrar
Begges undangömda vrå.
Var det så, som framtidsdrömmen
Ändtligt fylldes? Var det så?

Stiga de ur gröna kullen,
Sväfvande ur nattlig blund?
Mötas deras blickar ändtligt
Der i samma hem en stund?

Ack, der ljuft de sammanträffat,
Sol och måne mist sitt ljus;
Samma kärleksblick dem lyser
I det stora fadershus.

Sol och måne der som lampor
I den dager brunnit slut,
Som på englavingar lyser
Från den Onämnbare ut.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter