Landsflykt.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(1876.)

I.

Frossjuk söndagseftermiddag dåsar,
ostlig vind oktobermolnen vältar,
ifrån strömmen skrika tama måsar,
duggregn gatans damm till ävja ältar.

Jakobs klockor ringa aftonsången
och vid heligt oljud damer skynda
ta ett nådeförskott för säsongen
för att sedan mera städat synda.

Gent mot kyrkan under oprahuset
hemlös ungkarl på kaféet bolmar,
ängslig, feberhet från gårdagsruset
vänder tidningsblad i stora vålmar.

Lagerträden uti regnet susa,
lagrar tobaksrökta, punschbeskänkta;
dästa orgelljud från kyrkan brusa
genom rutorna av gatsmuts stänkta.

När med orgelns ton det stämmer
halvtömt punschglas högt på brickan klirrar
och ur slummern kyparn skrämmer,
sträng från spiseln brons-Beethoven stirrar.

Hemlös ungkarl sitter purken, pirrig,
ser sin bild i takets speglande kasetter
gulblek, spöklik, spräckt och virrig
som en drömsyn uti russömnsnätter.

Sjunker samman i den gröna schaggen,
svettkall panna tager till att mulna,
och i hjärtats väggar gamla taggen
kommer såret att ånyo bulna.

Strax han ner i bladen dyker
att i nutids narrverk glömma
hur hans hjärtblod ännu ryker,
huru såren ännu ömma.

Läser om de stora orden,
släckta ljus och tända dankar,
falska växlarne och fina morden,
vackert språk och fula tankar.

Om falliter och oktrojer,
journalism av lättmatroser,
vitterhet med korderojer,
franska dramer med fransoser.

Jakobs klockor mjältsjukt pingla;
syndaskaran ur portalen
som en gråsvart orm ses ringla
till teatern eller balen.

På kaféet tändes gasen
och de tunga jalusier fällas,
punschen gnistrar ren i glasen,
och i dörrn det börjar smällas.

Rummet luktar regnvått läder,
fuktig tobaksrök mot taket stiger,
prat och stim och dyra eder,
endast ensam ungkarl tiger.

Blåa rökmoln speglar dölja,
gasens kupor dunkelt glöda,
enslings blickar molnen följa,
minnen uppstå från de döda.

Hemmet ser han hägra fjärran,
gammalt borgarhem från tjugotalet,
stamfar ifrån bryggarkärran,
som var med om kungavalet.

Nött mahognymöbel prydd med mässing,
tvåmanssäng ifrån Carl Johans dagar,
ärbar som en dram av Lessing,
byråar med stora magar.

Och på väggarne litografier,
Nikolaus och Napoleon den förste,
Torsslow, Högqvist, bland genier
från de minste till de störste.

Bokskåp av massiva eken
med Franzén, Wallin och Braun,
tidens smak: Guds ord i leken,
bland Seraferna en Faun.

Hemmets varma söndagskvällar
samla sprängda syskonringen,
bröder lämna glada sällar
och av systrar saknas ingen.

Ser den gamle i sitt soffhörn röka
och slå takt till menuetten
när de unga sig försöka
på den Haydnska kvartetten.

Mor går kring bland alla sina
och trakterar dem som spela;
morbror tyckes Haydn pina
när i brädet han syns träla.

Mormor lämnat nål och sömmar,
läser tyst i sin postilla,
hon har slutdrömt sina drömmar,
ser sin värld igenom brilla.

Hem och söndagskvällar varma,
glada systrar, muntra bröder,
röken hägrar för den arma,
i vars hjärna ruset glöder.

Men nu öppnar kyparen ventilen,
varma syner bort med rökmoln draga
ut i regn och kväll med väderilen,
som i mörkret utanför hörs klaga.

              *

II.

Åkare, kör fram
att jag må hålla mitt intåg
i den broderliga huvudstaden
och hedra mitt trogna norska folk
med min märkvärdiga närvaro.
I en skraltande droska
ohälsad av hurrarop,
ofirad av unionsflaggning
låter jag mig dragas
av ett gudbrandsdaliskt enspann
opp för Carl Johans Gade.
Nedanför slottsbacken
mottages jag av brödrakonungen
med hatten i hand,
oomgiven av stater och kårer,
utan studenter och polisbetjänter,
på en knäböjande konstitutionell
högerhäst,

som sänker huvudet
inför mig, vänstermannen!
Smickrad och rörd
över det lysande mottagandet
befaller jag körsvennen
föra mig undan i en bakgata,
att jag på ett andra klassens hotell
må dölja mina känslor
och min obetydliga nattsäck.

              *

På Frognersæterns vinglande utkik
ser jag ut över dig,
stolta Norge.
Jag ser dina fjäll
som retade vildgaltsryggar
där granskogen reser borst,
borst över sekelgamla kränkningar
och hälftenbrukskonstitutioner,
borst över familjekonventioner
och fideikommissföreställningar,
och jag ser i en bergsskreva
nere vid fjorden
det trogna folkets polisvaktkontor,
statens och kyrkans kronomagasin,
det ortodoxala Kristiania.
Jag ser din mörka aula
och dina latinförgiftade väggmålningar,
ämbetsmanna-stuteri,
där långöriga Marcellusfysionomier
studera jus
och öva injurier
på allmän bekostnad.
Jag ser det kungliga hotellet
för resemonarken
och den kungliga reseregeringen,
och mitt skarpa öga upptäcker även dig,
lilla löjliga lusthusfästning
Oscarshall,
där en fri konung bland ett fritt folk
stängt sig inne
i Guds fria natur.
Och jag ser dina gråa väggar,
stortingshus,
där stora ting äro i görningen,
tung som en Dovrekyrka
där ännu naturens röster
tala oförstått språk
till kulturens snöpingar
som glömt sitt modersmål,
jag ser också dig,
Akershusfästning,
där kruppska kanoner
försvara regalierna
mot din frihet, Norge,
som du försvarar själv,
du, och dina fjäll!
Jag ser på gatorna
dina uppstudsiga drängar,
norska folk,
jag ser lagvrängare och lakejer
ta upp trottoarerna
medan du, husbonden,
får trampa i modd
på gatans kullerstenar,
men jag ser icke dina store män
som fått gå i landsflykt,
män, så stora att de räckte till
även för oss ofantliga svenskar,
och räcka än!
Men jag hör deras röster
såsom jag hört dem från ungdomen,
och när de ropa från fastland,
då mulnar det över fjorden
och Gaustafjäll tindrar
och ger eko,
betäck då ditt huvud, gamle bronskung,
ty det haglar på din hjässa,
giv hästen tyglar och låt honom löpa,
ty skredet kommer
och sätter dig på hasorna;
då må lakejerna skria
sitt latinska veto,
det hörs ej för böndernas rop,
när de ropa sitt »Gud förbjude»!

              *

III.

Ökända
resehandboksförtalade
hederliga Nordsjö!
Kontinentfarares skräck
och damernas fasa!
Du ligger ju blickstill
och moltiger;
som en mälarvik
i midsommartider!

Och korten krypa
ur litografiskt hölster
som vallmor ur knoppfjäll
och steklar ur puppa.

Missnöjda svenskar
och ondsinta norskar
spela mariage på kobryggan.
Och lapparne dansa,
jungfruligt-nybrutna,
hjärteress-stämplade,
talk-finhyllta,
som Läsning-för-hems-uppfostrade,
Blasieholmskonfirmerade,
pensionsutsluppna
bleksotspatienter.
Och akvavitnorskar
med absolutrenade svenskar
tas om sticken
som sanna bröder.

Men den fiskdoftande
sydostbrisen
som ätit sillfrukost
på Doggers-bankar
spräcker viven
och blandar artigt
åt brödrafolken.

För tionde gången
dukas igen
av drickspengshektisk stewart,
och eftersjösjukshungriga
herrar och damer
begagna med fördel
bergenserflundror
och dovre-orrar
som surrogat
för en bortkastad middag.

Men i nachterhuset
har en sädesärla,
en i flyttning stående
mellanfolklig sädesärla,
slagit sig ner,
orädd som en drunknande,
på en patentlampa
och snaskar flugor
inlagda i rovolja.

Hemlös, flundermätt ungkarl
anställer betraktelser,
halvt poetiska,
halvt kulinariska,
över tillvarons elände
och den nylitteratur-oundgängliga
kampen för tillvaron.
Med en suck,
en magkatarralisk suck
från djupet av mellangärdet
och med handen på levern
sänder han tankar,
tungfotade middagstankar,
till hemmets vår-åkrar
och sommarnöjs-trädgårdar,
där ärlorna fordom
plockade daggmask,
gammal förfelad daggmask,
som fick gå hädan
så bittert-oväntat-hädan
utan att få fylla sin kallelse
på en engelsk metkrok.

Men Nordsjön,
så högsommarblå,
så roddbåtslugn,
gäckar hans förhoppningar
om en oktoberstorm,
och hans eländiga hjärtfelshjärta
atrofieras av sympati
för en misskänd storhet,
misskänd som han!

              *

IV.

Tvenne dygn på öppna havet,
kronometern man försmår,
ty i djupet är begravet
om den rätta kurs man går.

Lodet talgas, linan löper,
ångarn gör en sakta lov,
ner i botten talgen stöper,
kommer upp med dyrbart prov.

Se där ligger nu i handen
gul och våt en liten plätt
och man läser uti sanden:
kursen ha vi hållit rätt.

Förr man styrde efter stjärnor,
såg mot himlen efter land;
nu ha våra klipska hjärnor
lärt att styra efter sand.
              *

V.

Östersolen lyser på vita berg,
och jag hörde en röst från söder som talade och sade:
Förbannelse!
Förbannelse över dig, England,
så kritvitlimmad utanpå
som en vitmenad grav
men inuti så svart,
så sotigt svart
som en stenkolspråm,
ankrad mellan Nordsjön och Atlanten.
Förbannelse över dig, grosshandlarö,
och din minuthandlarpolitik!
Förbannelse över lord Beaconsfield,
som i den mänskliga kärlekens namn
skötte sitt medlarekall
mellan Asien och Europa
som en veritabel provisionsresande!
Förbannelse över din heliga kyrka
och dina sanna kvinnor,
dina sanna strumpstickande
tevattens-kvinnor!
Förbannelse över dina Tauchnitz-editions-romaner
dina missionshus och frälsningsarméer!
Men jag svarade från norr och sade:
Du soliga vita Albion!
Om än dina synder vore blodröda
som dina rostbiffar,
om ditt hjärta vore svart som din stenkol,
jag, den mäktige och landsflyktige,
jag tar ditt marina kritlager
och stryker ett streck
över ditt stora debet
på din stora svarta tavla;
icke därför att jag är duperad
av ditt förträffliga Pale Ale
och dina goda rakknivar;
jag förlåter dig
dina ostindiska synder,
dina afrikanska brott
och dina irländska nidingsdåd;
jag förlåter dig, England,
icke för din skull,
men för er,
Dickens, Darwin, Spencer och Mill!
              *

VI.

Så ha vi äntligen hunnit upp dig,
du flyttande sommar
och rötmånadsvärme,
på en första klassens ångare
med tolv knops fart
i Hâvre de Grace.
Hell dig, Hâvre
med Guds nåde,
normandernas Gosen!
Hell dina Ostendeostron
och din Chablis.
Och tiofalt hell
dina gula meloner och violetta kronärtskockor,
dina blå druvor
och eldfärgade tomater!
Hell Café Tortoni
med monopolcigarrer
och mazagran!
En kyss, papegojor
och honingsfåglar,
som västindiefararns
illitterata matroser
hemfört från Brasilien!
Min hand, akacior
och bredbladiga plataner,
som hindra solen
att bränna min kolossala hjärna!
Min fot, borstpojkar och blomkålskärngar!
Min famn, sommar,
som flydde så skamligt
från gamla Sverige,
du som jag!
Du tålde väl ej klimatet,
nordens oäkta barn,
söderns och solens son.
Min vördnad,
min bättre-folksförpliktade
svenskkrypande vördnad
ägnar jag din gula mölja,
ärevördiga Seine,
destillerad ur rännstenar
och avloppsrör
från det korrespondent-besjungna
aktrisdyrkande, världsförbättrande
Paris;
jag har sett dig, Seine,
där du kryper ut i kanalen
som en jätteål;
för att tvätta dina synder,
dina parisiska kloaksynder
i världshavet!
Jag har sett dig, Seine!
Nu vill jag se Paris --
och leva!

              *

VII.

Statt upp och förkunna!
För släkt och ovänner,
för en avundsjuk värld
att mina ögon skådat din härlighet,
choucroute- och jambondoftande,
spårvagnstutande,
skyltbehängda
smutsiga
oktober-Paris!
Jag har lagt sista handen
vid min vårdade uppfostran,
ty jag har beskådat dina oljefärgstavlor,
Louvre!
Och jag har låtsats falla baklänges
inför Venus Milo!
Min ära är räddad,
ty jag har haft tråkigt
på Théâtre Français,
jag kan räcka min behandskade hand
åt det bildade samhället,
ty jag har sett madame Judic
som sköna Helena!
Min omtvistade dygd
är numera odisputabel
sedan jag dansat på Bal Bullier
och sett studentmätressernas strumpeband
blandas med sidenslips
och talmikedjor.
Mitt lärda anseende är stadgat
sedan jag en hel halvtimme
frågat efter ett obefintligt
Gothans Missale
i Bibliothèque S:te Geneviève,
mitt republikanska nit
har känt sig livat
vid åsynen av de brända Tuilerierna,
men mitt förbannade gamla hjärta
är lika obildat,
lika olärt,
lika oförbätterligt eländigt
som förut.
Du gamla strunthjärta!
Och jag har ändock hängt in dig
till rökning i S:t Germain L’Auxerrois
och jag har vädrat dig i Marly-le-Roi,
jag har givit dig gott vin och dåliga kvinnor i Montmartre,
jag har promenerat dig i Champs-Elysées
och du har dinerat försvarligt i Palais-Royal!
Vad vill du då mer,
du otidsenliga,
gammalmodiga,
nutidssträvande hjärt-elände!
Vad vill du då mer?
Ha! du falska hjärta,
du längtar
och du kämpar.
Du längtar till det fula landet
med de vackra ögonen,
du längtar efter det dagliga ovettet
och de lördagliga dumheterna,
du trånar efter det fjärran brännvinslandet,
det stolta öl-och-brännvinslandet
och dess europeiskt ryktbara
kakelugnar.
Du suckar efter förlossning
från fuchsin-förfalskat rödvin,
skämd blomkål
och brända kastanjer.
Bekänn, hjärta!
Du leds vid den konservativa republiken
och längtar efter Carl den tolvte, hjärta!
Jag hör, hjärta,
hur dina klaffar smälla
som det smäller i dörrar,
och jag hör, hjärta,
hur det gnisslar och bultar
som det gnisslas i byrålådor
och bultas i packlårar
när man skall ut och resa.
Bekänn, hjärta:
Du har redan packat
och kanske också köpt biljett!
Jag vet att du har gjort det, hjärta!
Ser du! Ser du!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter