Laokoon

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Skriker:


Apollo, förbannade Gud
du jungfrupilt, den karlhatande Dianas broder,
du skägglöse, vanföre misogyn,
son av mörker och ljus;
vi hetsade du på siaren,
den fosterlandsälskande siarn,
dina båda reptiler?
Därför månne
att jag hävdade en kvinna
hävdade, överhuvud,
eller därför tilläventyrs
att jag lägrade i ditt tempel,
ofrivilligt kysste gallgud?
Törhända hedrade du mig med ditt hat
och din lilla avund,
därför att ditt ramlande Troja
skulle få räddas av mig
och icke av dig,
självkränkare!
Solgud, kantänka!
Spågud, rimgud, zittergud!
Du skjuter barn med pilbåge,
Niobes alla – du minns –
annars minns jag.

Du rev mitt hus,
du tog min kvinna,
mina vänner och ägodelar,
det förlåter jag!
Men du tog mina barn också,
och det förlåter jag dig aldrig,
svinhund!
Bits reptil! Blod på tand!
Drag till på knutarna
och snör min strupe
när jag ropar nåd!
Nåd Apollo! Icke för mig,
kvinnohävdaren, tempelskändaren,
icke för mig, Trojanvännen,
grekhataren,
men nåd, Apollo,
för mina barn;
mina älskade barn!
Glöm mitt övermod, mitt överord,
glöm att jag förhävde mig,
att jag gladdes i glädjen,
levde det ljuva livet,
bytte ditt kalla tempel mot mitt varma hem.
Att jag som ugglan
fann mina ungar
vara de vackraste!
Glöm, att det icke var mig tillfyllest
vara Apolloprästen, orakelsvararen,
utan även gudadjuret människa.
Glöm! – – –



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter