Lilis park

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Det finns ej ett menageri
Likt det som gör min Lilis gamman.
Hvad mängd kuriösa djur där råkat samman!
Hon vet ej själf hur de fåtts in däri.
Där hoppar, springer, flaxar oupphörligt
Med vingar klippta vederbörligt
Förgjorda prinsars fångna här,
Och hvar och en obotligt kär.

»Hvad heter féen? Lili? -- Spörj icke mer!
Bli ni bekanta, då Gud nåde er!

Hvad rusning och hvad fjäderbrusning,
Så snart hon syns på tröskelns rand
Med korgen, full af bröd, uti sin hand!
De klucka, snattra af förtjusning!

Alla träd, alla buskar bli som lefvande i parken,
Hela svärmar slå ned på marken
Till hennes fötter; ja, ur dammarnes krusning
Titta helt otåligt fiskarne opp;
Och så strör hon smulorna ut till sin tropp
Med en blick, som gudar kan locka,
Att ej tala om djuren. De kackla, de plocka,

Om minsta smula de kappas,
De tumla öfver hvarandra och nappas.
De knuffas, de puffas och slitas,
Hacka hvarandra i nacken och bitas,
Och detta för en brödbit blott,
En torr, som, skänkt af dessa sköna händer,
Ambrosiskt smakar, gudagodt!
Men denna blick, ack, denna ton,
Då hon ropar: pull, pull!
Droge örnen ner från Jupiters tron.
Ja, Venus’ dufvopar
Och påfågeln själf från Junos char,
Jag svär, hit komme de genast,
Förnumme de i fjärran den tonen allenast.

Så har hon narrat hit ur hans skog
En ouppfostrad björn med vilda later
Och gett honom dessa tamdjur till kamrater.
Hans frihet hon helt finurligt tog,
Gjorde också honom tam nära nog --
Det vill säga, till en viss grad, förstår sig.
Hur skön och ack, hur god
Syntes hon mig! Jag gifvit mitt blod
För att förfriska hennes blommor bara.

»Ni sade jag. Hvem? Hvad för slag?»
Jo, rent ut taladt, björnen det är jag.
Fångad och snärjd i knyppelspetsen,
Vid hennes fötter lagd i silkessnara!
Men hur jag råkat in i kretsen,

En annan gång jag er förtälja vill.
I dag är jag för arg därtill.

Står jag vid hörnet, go’ vänner,
Och hör på afstånd allt detta pladder,
Ser detta fjäskande och fladder,
Vänder jag om
-- Brum, brum! --
Och bort ett litet stycke jag ränner,
Och ser mig om
-- Brum, brum! --
Och åter igen ett stycke jag ränner
Och vänder ändå slutligen om.

Nu fram den gamla anden bryter,
Nu skummar het af harm och ryter
Min vildhets innersta natur:
Du narr -- kanariefågel, leksaksdjur,
Ekorre, som för nötter klättrar!
Min manke, borstig, rister sina fjättrar --
Jag skogens frie son!
Den klippta busken ser på mig med hån.
Från gräsplan, glättad, sammetslen,
Från denna buxboms-häck, som räcker
Åt mig lång näsa, nu min flykt jag sträcker
Bort till den allra dunklaste allén.
Jag hägnaden vill spränga,
Öfver planket mig svänga --
Men aldrig det språnget sker!
En trolldom håller mig tillbaka,
Jag kan ej bandet från mig skaka,
Jag kämpar väl, men mäktar sist ej mer.

Se’n ligger jag vid konstgjorda kaskader,
Skär tänder, vältrar mig till hälften död.
Men ack, i parken till min nöd
Här lyssna blott porslins-dryader.

Med ens -- ha, hvilken ton!
Af salighet sig alla fibrer röra.
I sin boské därborta sjunger hon,
Den ljufva stämman åter får jag höra.
Af vällukt står den ljumma luften full.
Ack, då hon sjunger, är det för min skull?
Rabatterna jag skyr ej att förstöra,
Jag trampar ner allting som står emot,
Och -- djuret ligger framför hennes fot.

Hon ser på honom: »just en best, men kollrig!
Att vara björn för mild,
Att vara pudel för vild,
Så klumpig, lurfvig, knollrig!»
Hon stryker hans rygg med den lilla foten --
Han tror sig vara i paradis,
Det känns i innersta hjärteroten;
Hon småler lugn på vanligt vis.
Jag kysser skon, jag slickar dess såla
Så höfviskt som en björn förmår,
Och hon i bästa fall vill tåla
Att sakta upp till hennes knä jag når.
Det roar henne mig i örat rycka
Och så en riktigt duktig dask jag får --
Jag brummar, fylld af öfversvinnlig lycka!

Med ljufva hånord hon mig eggar blott:
»Allons tout doux! Eh, la menotte!
Et faites serviteur
Comme un joli seigneur!»
Med skratt och lek så fortgår tokeriet;
Fast ofta gäckad, hoppas jag alltjämt.
Men visar jag mig glömsk af slafveriet,
Dras åter bandet till bestämdt.

Hon äger ock en flaska eldig nektar
-- Slik honung har ej jordens rund! --
Af björnens kärlek rörd, hon i en lycklig stund
Med fingret stryker litet på hans mund,
En droppe blott, då hennes best försmäktar!
Så lämnar hon mig ensam, flyr i hast;
Men, löst ur kedjan, är jag lika fast.
I hennes spår jag snokar kring beständigt,
Jag letar, vredgas -- det är för eländigt!
Dock sådant gör ej henne hufvudbry,
Min fröjd, mitt kval för henne intet gälla.
På glänt ibland hon brukar grinden ställa
Och tittar på mig skälmskt, ifall jag ej vill fly.

Och jag -- I gudar, hören mina böner:
Förinten den förtrollning som jag röner!
Förunnen mig den frihet förr jag haft!
Men viljen I ej lösa mina remmar,
Förgäfves ej jag spänner dessa lemmar,
Jag känner det -- jag svär: än har jag kraft.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Femte bandet'

Goethe, Visor och Dikter


Goethe, Ballader

Sju engelska dikter


Béranger, Tio sånger


Sully Prudhomme, Fyra dikter


François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter