Lokes smädelser.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Tidens gudar, som jag smädat,
smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat,
häda vill jag i en sång!

I han makten, jag har ordet,
jag har ordet i min makt;
tretton ären I vid bordet;
det betyder, har man sagt,
dödsfall, ofall, onda tider:
gudar, tagen Er i akt,
ty vad rättnu tiden lider:
gudar, varen på Er vakt!

Det är sant, jag fordom sutit
vid Ert gudabord som gäst;

sedan bindeln väl I knutit,
släpad blev jag till Er fest.
Därför ock, vad I förbrutit,
känner Loke kanske bäst!

Vämjdes jag vid fyllda faten,
av Ert vin jag ej blev glad,
och Er sång tog smak av maten
men var tunn som kittelns spad.
Gudar, därföre I haten
Loke, som Ert lov ej kvad!

Nej, jag vill Ert lov ej kväda,
icke sjunga för Er mat,
nej, jag vill Er heldre häda
med mitt stora, sköna hat!

I han sträckt min bål på bergen,
och bland isar rett min grav,
se’n den lille lömske dvärgen
skurit mina senor av.

Fast I bundit mina händer
och min fot i järnet smitt;
fast I brutit mina tänder,
än min tunga smädar fritt.

Jag Er hemlighet förrådde,
gudar, det var allt mitt brott!
Och min tunga dock Er nådde
in i Era fasta slott.

Jag förrådde Era funder
och Er falska helighet;
trodde ej på Era under,
ej på Er odödlighet.

Därför Loke ock av Eder
nämnes främst bland smädare;
det han räknar sig till heder --
han förrått förrädare!

När den svage straffar styrkan,
då nämns straffet hämnd;
jag ej våldet gav min dyrkan,
hämnd min bragd är därför nämnd.

Väl! Jag hämnats då, I gudar,
jag har hämnats, hören det!
Jag har slitit Era skrudar,
visat fram Er nakenhet!

Eder gudstjänst jag föraktat,
Edra stoder slagit kull,
och den gyllne kalven slaktat
för att se om den var mull.

Jag har rivit templets murar,
jag har brutit altarskrank,
jag har öppnat stängda burar,
jag har störtat murkna plank.

Jag har hämnats, gudasköka,
hämnats all min ungdoms ve,
då jag tvangs för dig att röka
och du bröt mig ner på knä!

När jag sanningen fick slunga
i Ert anlet, gudapack,
då Er himmel syntes gunga
och Er gamla skottmur sprack.

Gudakärngar, gudagubbar
ränna yra efter skygd,
hängsla byxor, knyta stubbar,
för att dölja skrumpen blygd.

Styrkan letar sina lansar,
skönhet plockar fikonlöv,
dygden tar sitt gyllne pansar,
rätten gör sig blind och döv.

Lögnen går till dikets renar,
fångar ormar i dess dy,
binder dem i bergets stenar
att i Lokes anlet spy.

Och nu ligger Loke bunden:
en mot hundra var hans sätt,
men i lumpna gudarunden
skrikes dock om oförrätt.

Bunden ligger han på hällen,
men hans tunga än är fri,
och de gamla gudaskrällen
darra ännu vid hans skri.

Ty i smärtans långa nätter
makan vid hans hårda bädd
ställer sig för ormens etter,
räcker bägarns svala brädd.

När då lömska ormar måtta
sina hugg mot hennes bröst,
då hörs Loke ej bespotta,
men som stormen blir hans röst.

När han riste sina bojor,
det i bergens hällar skrall,
och i borgar och i kojor
mänskor vänta världens fall.

Då hör Loke upp att smäda,
men ur mörka ögonvrån
blixtar ljunga, fräsa, sveda,
och han ropar på sin son.

Midgårdsormen, världsförstörarn
rasslar då med fjällig kropp,
stjärten rörs av världsförgörarn
ner vid Wolgas vilda lopp.

Och det prasslar och det brakar
i Wolchonskyskogens snår,
och i Pyrenées det knakar,
där hans buk i ringlar slår.

Men med bröstet argt han piskar
Seine, en gammal helig flod,
från vars stränder än det viskar
om förlossning och om blod.

Men var ormen huvet döljer,
fege gudar, frågen I.
Framtid evigt nutid följer,
svaret skall Er forntid bli.

Ty när han sitt huvud reser,
gudar, då är tiden all,
hören I då ormen väser,
svårt är ej att spå Ert fall!


Då går branden över världen,
bränner allt som brännas bör,
skedar guldet ifrån flärden,
men vad leva skall, ej dör.

Och den gamla torra jorden,
nu i fruktbar aska bytt
och av elden renad vorden,
avlar, föder fram på nytt.

Då i evigt gröna lunder
vandrar fri en nyfödd släkt,
villad ej av gudafunder
som de forne andar bräckt.

Då I ären döde alla,
gamle gudars skrala ätt;
födde voren I att falla,
då I ormens huvud sett.

Men vid Era svarta bårar,
när I slutat Edert lopp,
Loke äger inga tårar,
blott sitt evigt unga hopp.

Sina smädelser han sände,
störde Eder gudaro,
ty han trodde på den Ende,
ej på Er han kunde tro.

Över Era gravar ljudar
fridfullt som ifrån en vän:
här I vilen, Tidens Gudar;
Evighetens lever än!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter