Människo-kärleken

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 O Mänska! tro ej att till nöjen blott,
 Till Jordens Konung Du af himlen ämnas.
 Han ljufva rosor på din bana satt,
 Men desse vissna - nakna törnet lämnas.
 Dig hotar viggen, gömd i molnets flor,
 Och Nordans andedrägt och tigerns klor.
 
 Hör opp att jaga lyckans falska hamn!
 Som meteorer hennes skänker lysa
 Och ge ej värma. - Lät i yppig famn
 Dig feiskt glimmande palatser hysa,
 Hvars gyllne spiror sträcka sig mot skyn,
 Hvars skönhet magiskt fjättrar vandrarns syn.
 
 Ja, inom riglar Perus skatter slut,
 Från vida tegar skörda Lifflands gröda,
 Med Syriens oljor Dina hår begjut,
 Låt Söderns viner vid Din måltid flöda
 Och slumra in, vid cittrors lena röst
 På eiderdun vid Sultaninnors bröst
 
 I hycklad sällhet ler Du, usle träl!
 Din hemska uppsyn qual och ledsnad målar -
 Bekänn att nöjet räckte Dig likväl
 Ett sockradt gift i rosenkrönta skålar,
 Att guldets åsyn alldrig gjort Dig nöjd
 Och dagars äckel följt minuters fröjd.
 
 När bleka plågor, dödens förebud,
 Vid jämrens läger dig i bojor smida,
 Ej Flickans skämt och silfverbägarns ljud
 Då i ditt hjärta glädjens kjusning sprida,
 Och lyckans gåfvor köpa ej sin slaf
 Ur qualets armar och från dödens glaf
 
 Ack! från Monarken i sitt majestät
 Till Irus fjättrad vid sin nötta krycka,
 Den svarta Oron följer allas fjät
 Och tunga bördor allas skullror trycka.
 Åt allas hjärtan slipas Ödets stål,
 På allas vandring bidar grafvens mål
 
 Hvad? skänktes mänskan lifvet blott att dö?
 Dess korta dagar blott till rof åt plågor?
 Så lefver Seglarn på en ödslig Ö
 Af plankan ditförd öfver bistra vågor -
 Han sitter ensam på sin mulna strand
 Och gråter fåfängt efter bättre land.
 
 Nej, mine Bröder! Lifvets resa är
 En helig vallfärd. Genom öknar ledes
 Vår skumma kosa, men vid målet där
 I palmens skuggor oss en fest beredes,
 Och månge, månge vandra samma ban
 Och glädjen herrskar i vår Karavan.
 
 Ja, glädjen herrskar - ej i dårens bröst
 Som tror en sällhet, gjord för sig allena -
 Nej, där i plågans mörka dar till tröst,
 Till delad kjusning bröder sig förena
 Och allas bördor delas lika jämt,
 Där flyktar resan under sång och skämt.
 
 O ja! då hjärta ljuft mot hjärta slår
 Och änglar skåda från det ljusa, höga,
 Med bifall ned, och tackens fromma tår
 Serafiskt glimmar i den frälstes öga,
 Då lyfter Anden sig mot stjernors höjd
 Och känslan anar evigheters fröjd.
 
 O Mänskokärlek! himlatänd och klar,
 I lifvets natt Din helga fackla strålar.
 Blott Du med glädje kröner våra dar,
 Blott Du forsötmar plågans bittra skålar.
 Ur lifvets öknar under fröjdeljud
 I rosenband Du leder oss till Gud.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter