Marmorgruppen.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(*)[1]

En stilla skymning ljusets glans fördrifver,
Den helga floden strömmar mörk och sval,
Forntida gudar bo i enslig dal
Vid sus af silfverpopplar och oliver.

Den ätt, som fallit för Kronionsslägten,
Här dyrkas än i månomgjuten fred,
Försoning bärs på daggens skålar ned
Och allt är tyst och mildt i aftonväkten.

Der dunklet faller vidt från lagerns krona
Bland dagrar halft af gryning och af qväll,
I vänlig grupp på samma marmorställ
Två mejselhuggna gudabilder throna.

För eldens starka krafter begge råda.
Den ene, Hephaistos, är Ljungarns vän,
Promethevs är den andre. Längese'n
Förenta här i marmorn stå de båda.

Ej lika lott de egt. Kronidens boning
Och gudars lag den ene njutit säll;
Den andre led på öde klippans häll
För gamens bett till ädla dåds försoning.

Nu stå de samman. Inga tecken sira
Den enes bild, som skimrar mild och klar;
Men flydda sorgers spår Promethevs har
Och han allena bär i hand — en spira,

Och trädens sus och källans sorl dem ära,
De hviska: allt, som älskat eld och ljus,
Skall lefva evigt, högt från stoft och grus,
Men den som lidit,' han skall spiran bära.


  1. Enligt en berättelse från den klassiska forntiden skall man på ett gammalt skulpturverk hafva finnit Promethevs och Hephaistos afbildade tillsammans, den förre med en spira i handen.


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter