Marmorgruppen.
(*)[1]
En stilla skymning ljusets glans fördrifver,
Den helga floden strömmar mörk och sval,
Forntida gudar bo i enslig dal
Vid sus af silfverpopplar och oliver.
Den ätt, som fallit för Kronionsslägten,
Här dyrkas än i månomgjuten fred,
Försoning bärs på daggens skålar ned
Och allt är tyst och mildt i aftonväkten.
Der dunklet faller vidt från lagerns krona
Bland dagrar halft af gryning och af qväll,
I vänlig grupp på samma marmorställ
Två mejselhuggna gudabilder throna.
För eldens starka krafter begge råda.
Den ene, Hephaistos, är Ljungarns vän,
Promethevs är den andre. Längese'n
Förenta här i marmorn stå de båda.
Ej lika lott de egt. Kronidens boning
Och gudars lag den ene njutit säll;
Den andre led på öde klippans häll
För gamens bett till ädla dåds försoning.
Nu stå de samman. Inga tecken sira
Den enes bild, som skimrar mild och klar;
Men flydda sorgers spår Promethevs har
Och han allena bär i hand — en spira,
Och trädens sus och källans sorl dem ära,
De hviska: allt, som älskat eld och ljus,
Skall lefva evigt, högt från stoft och grus,
Men den som lidit,' han skall spiran bära.
- ↑ Enligt en berättelse från den klassiska forntiden skall man på ett gammalt skulpturverk hafva finnit Promethevs och Hephaistos afbildade tillsammans, den förre med en spira i handen.
