Marquis de Moi-Même

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

"Man kan se, att just supén är slutad,
man blir mätt och dum,
se herr skalden där i stolen lutad
egenkär och stum.
Gud så högst allsmäktig,
man blir rent andäktig,
tänk, så karlen gör sig dumt förnäm
- Marquis de Moi-Même!"

Så ljöd jollret från en fru bakom mig,
halvt det roade och halvt bekom mig
litet ont, jag gjorde om min min
till lord Byron eller Lamartine
och jag sade för mig själv: "God dag,
den marqui'en den skall vara jag,"
och jag lade nobelt mina armar
djuptutlevat ned mot stolens karmar,
teatraliskt, skaldiskt slapptförnäm
- Marquis de Moi-Même."

Och jag drömde om mitt markisat
och min ungdoms borg med brustna tinnen,
min domän av sten och flyn och mossar,
mina arma gamla glädjeminnen
från den tid, då hoppets flamma blossar
över livets taffels fyllda fat.

Och jag tänkte: "Det är litet kvar,
alltför litet, alltför stackars litet,
av det markisat som en gång var,
allt mitt vilt är utött och förbitet
av allt hundfördömt, som livet har,
och mitt väsens sansculotter härja
all min ägo, det är svårt att värja
mot Dantons och Robespierres system
Marquis de Moi-Même."



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter