Michel Angelo

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Då kejsaren drog kring din fädernestad
Af lansar och eldgap en blixtrande rad,
Förkunnande död eller fegt slafveri --
Ditt svar, Buonarotti, ljöd klarast: nej, fri!

Men fanns det i Florens en endaste man,
Som hotet ej gällde, förvisst var det han,
Den skapande grubblarn, från världsbullret skild,
Hos hvilken de mäktige tiggde en bild.

Han var Michel Angelo fjärran och när;
Hvad var några väfvares frihetsbegär
För anden, som hade sitt hem öfverallt
Där marmor, där brons tog odödlig gestalt?

För honom därborta hos kejsaren fanns
En framtid af storverk och hyllning och glans;
Härinne ett samhälle söndradt och smått,
Där njugghet förliktes med trångheten godt.

Dock detta hans Florens, just sådant det var,
I själ som i öga med kärlek han bar.
Han var ej blott snille, som såg och förstod,
Men kännande hjärta och brinnande blod.

Där roptes: till vapen, vår frihet förgås!
Då slog han sin studio vredgad i lås
Och skyndade främst vid trumpeternas skall
Till hotade punkter på sviktande vall.

Den store, de väldiga synernas tolk,
I faran och nöden var ett med sitt folk.
Han fällde sin mejsel ur gudavigd hand,
Till hacka och spade han grep för sitt land.

Han botade murbrott med vallar af jord,
Och fästen sig reste på konstnärens ord.
Kring tempelfasader, att skydda mot skott,
Han skapade bröstvärn af ullsäckar blott.

Den tanke, som hvälfde kupoler i skyn,
Nu rufvade den öfver rynkade bryn,
Lik molnet med korsande blixtar uti --
Snart stod där på kullen ett nytt batteri.

Förmer än hans byggverk, som stråla i glans,
Förmer än Sankt Peter jag prisar den skans,
Han reste i hast åt sitt fädernesland
Till skydd mot förtryckarnes bojor och band.

Han stod vid kanonen i konstnärsbarett
Och åskade tappert för frihet och rätt
Och splittrade fiendens stormande led,
Som flisorna flyga, då mejseln är vred.

Så lärde han härskarn hvad konsten förmår,
När den mot tyranner för friheten går.
Med mejsel och pensel, med lyra och dikt,
Har konsten sin heliga medborgarplikt. --

Att visa för sekler hvar stormannen stått
Och värnat sitt Florens med ljungande skott,
Där står nu på kullen, vid sluttningens rand,
Hans härlige David med slungan i hand.

Den ädla gestalten så spänstig och stark
Har vuxit i brons upp ur frihetens mark.
Så ofta som solen ses leka därpå,
Det är som ur stöden det klingade då:

O främling, min skönhet blott vore ett sken,
Om slungan ej ägde sin träffande sten.
Om konsten din vördnad och kärlek är värd,
Den varder i nöden ett huggande svärd!



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter