Minnesruna öfver A. J. Ångström

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
vid den Nordiska festen i Upsala 1875.

När vinterqvällen lågar med norrskensljus
Och Garlavagnen tyst öfver himlen skrider
Och intet mer är öfrigt af dagens brus,
Då vakna vackra minnen från flydda tider.

Och alla dem, som frejdat sin fosterjord,
Men under gångna året i döden föllo,
Dem prisar trogna minnet i åldrig nord
Och vittnar segerstolt, hur de profvet höllo.

Och en af dem sig väljer i qväll min sång,
Att ge en ringa, vissnande krans åt griften;
Bland nya solar rör sig väl nu hans gång,
Men täljas må härnere med fog bedriften.

I höga norden lefnadens, ljus han såg,
Och barnet trifdes der mellan furustammar,
Det hörde bruset der ifrån elfvens våg,
Det hörde slagen der ifrån smedjans hammar.

Och styf, som tallen växer i nordanskog,
Den unga kraften växte till lifvets möda;
Med malm i djupet ynglingens hjerta slog,
Hans hog blef frisk som stupande forsar flöda.

Hans mål stod fast: han sett dem oryggligt stå
Mot storm och svall, den mägtiga klippans hällar.
Hans mål stod fast: han sett, hur på himlens blå
Hon ståndar, polens stjerna, i vinterqvällar.

Och blyg, men lugn tillika, han skred framåt
Att pejla dessa djup, som naturen eger,
Och rakt på saken gick han å törnig stråt
Förutan prål och krus till en manlig seger.

Om sträf han stundom syntes och allvarsam
Och obekymrad jemt om hvad flärden önskar,
Dess bättre! Sträf är furen med barrig stam,
Men midt i vinterdrifvan ännu han grönskar.

Från dagens tomma äflan, som tiden lång
Det viljeslappa slägtet alltjemt försvagar,
Han såg till djupt förborgade krafters gång,
Från tingens yta såg han till tingens lagar.

Den gyllne sol, som simmar i rymdens haf,
Till hvilken folk ha bedit och skalder diktat,
I brutna strålar svar på hans frågor gaf
Och har för tänkarns öga sitt inre biktat.

O fröjd att följa gungande ethervåg
Och le åt menskodomar och menskofunder!
O fröjd att långt från larmande nöjens tåg
Betrakta stum det blånande fästets under!

Han såg ditupp och djerfdes att spörja der
Det hvalf, som öfversålladt af facklor hänger,
I hvilken nejd den mägtiga stjerna är,
Mot hvilken solsystemet ur fjerran svänger.

O hvad beräkning, fin som ett slipadt stål,
Hvad tanke, ljus och klar som den unga dagen,
Hvad vilja, seg att verka för fattadt mål,
Hos denne enkle man med de skarpa dragen!

Det var hans konst att finna för tingens gång
En form, en lag, om aldrig så djupt begrafven,
Att binda kraftens Proteus med andens tvång
Och till naturens chiffer att spåra klaven.

Och ryktet växte. Äran med lager kom.
Han tog den mot, men lade den snart vid sidan:
Det var ej bifallskransar, han kämpat om,
Blott sanning var hans sträfvan och hans förbidan.

Men der vid Seinens strand och vid Themsens våg
De stolta städer trona — en hvar ett rike —,
Der mins man länge svensken med kraftig hög,
Bland vetenskapens furstar en kung och like.

Nu är han borta. O, der som forskarn går
I fria rymder nu invid ljusets härdar,
Hvad ser han? Sälla nejder af evig vår?
Hvad hör han? Stjernesången från alla verldar?

Han ser, att evig kärlek är tingens lag,
Kring hvilken andar kretsa och solar hvälfva,
Han ser, att menskotanken till sist är svag
Och för den Högste skapelsens krafter skälfva,

Att tingens glans är skuggan af himlens ljus,
Att färgen bleknar af på den klara solen
Och stjernehärens fägring förbyts i grus
Inför Hans sken, som råder på kungastolen.

Den nyktra Sanning kanske försonad går
Med Dikten der på eviga fröjders stränder,
Och sångens rosor smycka den vises hår
Och glob och lyra hvila i samma händer.

Ja, der skall klarhet enas med rikedom
Och känslans djup till vetandets ljus sig närma,
Ty der är lifvets knoppande ros i blom
Och samma kraft derofvan är Ljus och Värma.

Men, granbevuxna, älskade fosterland,
Du sluter huldt hans saga i troget sinne:
Han spred i lifvet glans öfver Sveas strand,
Och derför vårdar Svea hans ädla minne.

Nu qvällen sveper floret om berg och dal,
Och solen, som han älskade, gått till hvila,
Men solig står i häfdernas marmorsal
Hans bild alltre'n, och vida skall namnet ila.

Och hvart det ilar, äradt man skall det se,
Och godt det vittna skall om den gamla jorden,
Som sett Berzelius födas och sett Linné,
Den fjällbekrönta, sagobesjungna Norden.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter