Minnets skål.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
vid den Nordiska festen i Upsala d. 15 Febr. 1876.


Nu kommer grå, allvarlig, qvällens timma,
Och medan bleka norrskensstrimmor glimma
De tyste, döde lemna vintrig graf,
Och Gjallarbron ger ljud af hästars traf.
En isning ilar genom hög och sinne
Och hjertat fylls af ett odödligt minne
Och ögat blickar på de kära namn,
Dem runohällen bär i trogen famn.

O död, vår glädje dina fjät förtrampa!
Du griper forskarn vid hans arbetslampa[1],
Din vinge flägtar ut de ljus, som glänst
I statens värf, i kyrkans helga tjenst[2],
Och sagodiktarn från det blåa sund[3],
Hvars rykte ilar öfver jordens rund
Och öfver hafven med Columbus seglar,
Du tystar ned, hans sagoslott du reglar,
Och sorgsna fråga nu alltjemt de små:
Hvem skall som han vår barnaverld förstå?
Till penselns vänner kommer du i qvällen,
Staffli't du missunsam till golfvet slår,
Och från porträttet stum den ene går[4],
Och för den andre bleknar aqvarellen[5],
Och sist från underbara toners verld[6]
Du rycker mästarn, bäst som strängen klingar,
Musiken tystnar, och på hvita vingar
Hans ande börjar  »Kevlaars pilgrimsfärd».

O död, som griper hvad vi älskat mest!
Det är till dig vi gå vid minnets fest.
Hur sträng du syns, vi bedja dig ändå:
O död, oss lär att lifvets konst förstå!

Ja, hvad är lifvet? — För den ene bara
Ett tidsfördrif bland glada maskers skara,
En värdshusqväll, som tar omsider slut,
När sist de granna ljusen släckas ut.
Och för den sorgsne liknar det ett häkte,
Befolkadt endast af ett uselt slägte;
Af tid och rum är gallret i dess bur,
Man slår sig blodig mot den hårda mur.
För hånarn tycks det mest ett hospital,
Der tidens narrar gå i brokig bal.
Men för den fromme, som sin verld förstått,
Är detta lif till sist en skola blott;
Det är en skola, och den Högste der
Oss tyder småningom vår själs rnystér,
Och när den skolan slutas om en tid,
Ej lifvet slutar, lifvet sjelft tar vid.
Ja, hvad är lifvet här, hvad är vårt öde?
O svaren, svaren, I begråtne döde!

Det är en tafla, der hvartenda drag
På duken målas af vårt eget jag;
Men hvad vi gjort, ej fullt vi sjelfva röja,
Det skyms alltjemt af det förflutnas slöja,
Och först i döden brister töckenskyn,
Och plötsligt står det Hela för vår syn,
Och ingen prick på taflan mer är tom,
Vi skåda allt, — och synen är vår dom.

I döde, I, som långt från jordens ö,
Der vi i födseln omedvetet landa,
Af andesegel öfver dunkel sjö
Förts bort till hamn, der inga drömmar stranda
Och intet hopp i spillror brytes mer,
Till hamn, som vinkar långt i fjerran vester
Från tidens mödor och från tidens fester,
I döde! Låt oss lära nu af Er!

Vi ha fått nog af dagens klokhetslära,
Som ordar städs om rättighet förnäm,
Men mycket knappt om pligter och om ära,
Af ytlig tvifvelssjuka, som, beqväm,
Af fruktan att för mycket tro, till sist
Har hvarje tro — och hvarje kärlek mist,
Af ironin, som, kall och ofruktbar,
Vill träffa allt, som fordom äradt var;
Vi ha fått nog af jordens falska stöd,
Ty menskan lefver dock ej blott af bröd,
Och högre känslor flyga till vår barm,
Som dufvor sväfva till sin fönsterkarm;
För kung och land vår känsla flammar opp,
Till korsets stam sig sluter än vårt hopp,
Och på er graf, I döde, nu vi svära
För Gud att lefva och för Nordens ära.

För Nordens ära! — O mitt fosterland!
När månen skiner öfver Fyris' strand
Och vintern svept i snö de dödes kullar
Och dina Garlars vagn bland skyar rullar,
Och allt är tyst, och vintergatan ser
På dina fält och dina isar ner,
Och någon stråle mildt ur molnens flor
Sin darrning sprider in i kyrkans kor,
Och i det bleka ljus, som glimtar fram,
Den stora domen står så allvarsam, —
O fosterland, när nattens himmel lågar,
Djupt ur din själ en sorgsen stämma frågar:
»Ar kraften borta, hvarje känsla stum?
Har morgonstjernan fallit från sitt rum?
Fins intet jern i berg och mannasinne?
Har barnet glömt sin egen moders minne?
Fins intet qvar af detta mod, som ställt
En vall mot våldet förr vid Breitenfeld?
At slumpens nåd I lemnen mina dar:
Hvar är min här, hvar är mitt sjelfförsvar?
I kifven väl om sättet och om tiden,
Men stunden flyr — och snart min tid är liden.»
Så hörs du klaga, moder för oss alla!
Välan, välan — din lycka får ej falla,
Din fria strand skall värnas än af män,
Och nordanvinden sopar bort igen
Hvar småsinthet, hvart farligt vankelmod
Och Nordens ungdom egnar dig sitt blod.
Men snart bör ske hvad ej för sent må göras,
Bland dagens split må Sveriges suckar höras,
Att ej vår mor en gång vid minnets fest
Må stå vid dörrn som en föraktad gäst!

Så var den maning, som jag hört i qväll
Från högens famn, från dödens runohäll,
De ädle dödes, som sin gerning gjort
Och nått den milda andeverldens port
Och må' vi lyssna till hvad minnet säger!
Der ljuda röster från de stilla läger,
Som kalla högt ur dvalans sköt en hvar
Till kamp för allt hvad lifvet heligt har.
Och stå de orden fasta i vårt sinne,
ha vi värdigt firat Fädrens Minne.

  1. Bröchner, Theorell, m. fl.
  2. Platen, Sprengtporten, Butsch, Genberg, m. fl.
  3. Andersen.
  4. Troili.
  5. Egron Lundgren.
  6. Söderman.


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter