Misstaget

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Clorinda i sin trånga cell,
i egen dyster smak möblerad,
fann sig i slöja och flanell
    förryckt draperad

På bordet bredvid hennes bädd
ett krucifix, en huvudskalle,
som grinade - hu, jag blir rädd -
    så stygg som nalle!

Hot av en myndig klosterfru,
bikt hos en pater, kal om hjässan!
Varenda morgon klockan tu
    precist i mässan!

Klen frukost, middag tämligt skral,
spioneri, försåt och skvaller!
Och promenaden högst fatal
    bland torn och galler!

Den arma flickan, täck och ung,
fann sig gement förställd av doket
och bördan ständigt mera tung
    av klosteroket.

En natt - omöjligt någon blund -
om hjärtat mer än vanlig trängsel ...
Och hon beslöt en liten rund
    kring lås och stängsel.

Så kom hon - aldrig vet man hur -
i valvets långa mörka trappa
och togs i famn av en figur
    med utbredd kappa.

Clorinda darrade och teg
- i dylikt fall vad var att göra? -
och lät sig nu med snabba steg
    allt längre föra.

Signalen given - porten opp -
och herrn med kappan, jämte nunnan,
väl omsvept, klatsch! i fullt galopp
    kom lyckligt unnan.

Att riddarn vid sitt klosterrån
begått ett misstag, syns väl redan.
Men hur han saken kom ifrån
    skall spörjas sedan.

Nu höjde sig en okänd röst,
en ljuv, behaglig silverstämma:
"Varföre till ert pansarbröst
    så hårt mig klämma?"

"O, har jag ej Sofia frälst?"
skrek han. "Kan ödet så förblinda?" -
"God gärning ... lika vem som helst!"
    utbrast Clorinda.

Och riddarn fann vid dagens skymt
rätt vacker sin kamrat i schäsen
och tyckte båd´ för sent och grymt
    att göra väsen.

Han fick en blond för en brunett ...
Moralen lär oss - som jag tycker -
att sig en vis man finner lätt
    vid ödets nycker.

(1814)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter