Mitt sommarnöje

Det låter elegant som katten!
Jag har ej vetat af förut ...
Men lyfter aktningsfullt på hatten
Och ber att snart få titta ut;
Du har, förmodar jag, en våning,
Ett badhus, ett orangeri,
En kupa med förträfflig honing
Och fiskdam med foreller i?

Och vidare — jag gissar bara —
En segelbåt i hvitt och blått,
En holme täck, dit man kan fara
Och ta' en sexa och må godt;
En gunga mellan tvenne ekar,
Veranda, blomstrande och grön,
En flaggstång, som mot solen pekar,
Och filmjölk, obeskrifligt skön?

Markiser, luftiga och svala,
Och liten brygga ner vid strand,
En gök, som vet att måttligt gala,
Och bigarrå- och jordgubbsland,
En väderqvarn, som vänligt vinkar,
Och gård med blomsterrundel på,
Vid brunnen tvenne gröna hinkar
Och under rännan vattenså?

Små hvita dufvor, som du matar,
Och ett par svanor i en vik,
Och — »Kära hjertans, så du pratar,
Och tror mig som Croesus rik!
Det sommarnöje, som jag äger
Så kostnadsfritt som himlens vind,
Det tror du knappast, om jag säger,
Att blott det är — min gamla lind ...

Här utanför mitt lilla fönster
Min »villa» står i all sin prakt,
Af sommarnöjen just ett mönster
Och med en täck dryad till vakt,
Och »svanorna» der ofvan simma
— Små hvita moln på högblå grund —
Och gyllne pilar lekfullt glimma
I kronans dunkelgröna rund.

Och fåglar i min villa sjunga,
Och blommor växa der så tätt,
I hvarje gren jag har en gunga,
Der fantasi'n mig vaggar lätt,
Och luftbad får jag, när jag önskar,
Och dusch af daggens serlatår,
Och der, som vackrast linden grönskar,
Gud Eolus sin harpa slår.

Och fiskafänge är der äfven
(Ty glädjens guldfisk fångas der);
En lustjakt har jag, och i stäfven
Jag står och styr mot edens skär,
Der genomskinligt klara sjöar
Mitt glada anlet' återge,
Och palmbekrönta blomsteröar
I blånad fjerran jag kan se ...

När hösten kommer och de andra
Från sina villor flytta in
Och luft och jord och öde klandra,
Jag ännu gläds åt villan min;
Ett gyllne bladregn marken täcker,
Likt solljus på en bortglömd stig,
Men kärleksfullt dock linden sträcker
De bara armarna mot mig.

Se här, min vän, mitt »sommarnöje»,
Som du kan ta' modell utaf;
Väl kan det väcka mångas löje,
Dem verlden guld och praktlust gaf;
Men saken är dock ej så illa,
Ty der förnöjsamhet man fann
Och — fantasi, en dylik »villa»
Är lika bra som någon ann'.

Ur Svenska Familj-Journalen nr 7, 1868.