Mot ljuset
Högt, högt över solar och himlar i brand
ovan bergland och dal, ovan skyar och hav,
bortom gränsen där världarnas ljus slocknar av,
bortom eterns och namnlösa rymdernas land,
min ande, du flyr mor den svindlande ghöjd
och simmaren lik, yr av sjöarnas svall,
du dig rör genom rummets väldighet all
med osäglig och manlig och brinnande fröjd.
O, fly endast långt ifrån dalarnas skum
att i himlarnas dofter bli renad och hel
och drick som en läkande dryck din del
av det ljuset som fyller omätliga rum!
Från leda och sorger och oro och strid,
dem vi bära som bördor bland töcken och grus,
säll den som kan ila på vingar av ljus
till ängar av hög och evinnerlig frid!
O tankar, som flyga på lärkornas sätt
mot dagningens himmel från fjärmande dal,
allt liv överblickande, tolka de lätt
de stummaste tingens och blommornas tal.
Källa: Samlade skrifter. Minnesupplaga, Tidens förlag, Stockholm, 1930. I dessa översättningar ingår: