När sol går ned

Vid horisontens västra rand
där stod en sky så röd;
den sken i aftonsolens brand
så röd, så rosenröd.

Och midt emot vid himlens bryn
en annan stod så blek;
han hade kär den röda skyn,
men var så blek, så blek.

Du fagra sky, som ännu ler,
som är så röd ännu,
ack, vänta blott, tills sol går ner,
så bleknar äfven du.