Nattvandrare

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Du var med oss, bror, i natt, mitt i syltans rök och skratt.
Vi som aldrig var poeter när vi skalv av frost och svalt,
vi med dig vart körda ut när serveringen var slut,
och när torget kändes tjugo grader kallt.

Det var jag och Martin Johansson och halta Petersén,
han som såg på dig så spanande och dock så hård och rädd
och gamla Kalle Made, han, vars träsko frös till sten,
och William Smegen, full och illa klädd.

Åh, den natten var precis som ett morgonbad i is,
vi ville inte häda men det gick ej låta bli.
Vi skämtade som spöken och som hängdas var vårt grin,
det var allt du kunde önska men inte poesi.

Det var bister morgon ren när gamla Made frös sitt ben,
han var för stel att jämra, han vart liggande och svor.
Han var drucken ännu då, och han skrek åt oss: 'Gå på!
Om dom sågar av mig foten, så tig med det för mor!'

Konstapeln svor han med, när han kom och gav besked:
'Tusen djävlar, karl, att sköta sig så där!'
Bort en stelnad kropp han drog när det tre i tornet slog,
och vi knöt de röda händerna - så här!

Och nu reser du till dem som ha mat och hus och hem,
och när tåget ångar frostvitt från stadion
ska varenda trogen själ gå att hälsa dig farväl,
och gå trampande och skakande vid bron.

Och en vinternatt igen ska vi träffas, gamle vän,
ska vi dricka stadens sämsta i stadens värsta hål.
Och när glasen fyllas på, om gamla Made vill ha två,
ska vi dricka själva fattigdomens skål.

Kanske sjunga vi en psalm till vårt sista starka öl,
kanske Gud vill vara bland oss några timmar under tak?
Vem vet nattens öde sen - vem som fryser bort sitt ben
och som släpas bort ur gatan, kall och rak.

Skål för nattens långa tramp, hell den mördande kväll!
Barn av helvetet, vi släckta lampors vakt.
Då vi ses en vinter grå, om gamla Made lever då,
ska hans träben till psalmen gnissla takt.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter