Naturens son

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Lycksalig den, i samma tjäll,
 Där han på vaggans läger hvilat,
 Får dväljas i sin lefnadsquäll,
 Förnöjd med timmarne, som ilat!
 Den guldbegäret aldrig lagt
 I qualet af en neslig boja
 Och ärans glans och lyckans prakt
 Ej bortryckt ur hans låga koja!
 
 Hans hjerta känner ingen harm,
 Ej brottsligt på Försynen klagar,
 Där vid Naturens modersbarm
 Han jollrar bort sin ungdoms dagar.
 Som Man han barnets oskuld har,
 Och, ljus och glädtig, ungdomsvåren
 I Gubbens hjerta än är quar
 När vintren silfverfärjar håren.
 
 Med fjäriln, yrande och täck,
 Med näktergalarne i parken,
 Med rosorna på törnets häck
 Och silfverliljorna på marken
 Han skämtar glad, och inget gift
 Den blomsterkrönta bägarn gömmer,
 Som, ledd af hjertats fina drift,
 Han ur Naturens händer tömmer.
 
 Hans Eden ej förloradt är.
 Vid bäckars sorl och fåglars quäden
 I himmelsk oskuld går han där,
 Beskuggad af de gröna träden.
 Han ej af kunskapsträdet än
 Med djerfva händer frukten brutit
 Och ur sin åsyn Skaparen
 Det fromma barnet ej förskjutit.
 
 Vid stjernors ljus, vid dagens lopp
 Med Gud hans själ förtroligt talar
 På trädbeväxta klippors topp,
 I sommarns tysta blomsterdalar,
 Och änglar vid hans sida gå
 På berg, i skogar och kring slätter,
 Och änglar kring hans läger stå
 På vakt i stjernbesådda nätter.
 
 När krigarn trotsar åskors hot
 Och blodig öfver likfält ilar,
 Han sträckt vid ekens spridda rot
 På blommor trygg och sorgfri hvilar.
 När sent i höstens mörka quäll
 Mot storm och vågor seglarn strider,
 Han drömmer makligt i sitt tjäll
 Vid skenet som hans lampa sprider.
 
 Så glad förbidar han den stund
 Då dödens klockor honom kalla
 Till Andars heliga förbund
 Och kroppens nötta bojor falla.
 Hur lycklig ur sin hamn af larf
 Forskönad sväfvar han ur gruset
 Till salighetens rika arf,
 Till det ovanskeliga ljuset.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter