Nionde sången

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Sådan sörjde han nu, den varubeprisande Ontrus,
Och uppväckte hos mången de svalkande tårarnas vällust.
Äfven fuktades du, förståndige Petrus, i ögat,
När på din hustru du såg, den goda förståndiga Anna,
Och på din reslige son och din väl uppfostrade dotter,
Gladt erinrande dig, hur på Tjäderkulla de samfält
Bodde i ostörd ro som fogelungar i nästet.

Begge greto de der af sorg och glädje i vexling,
Medan de drucko sitt öl och sågo den långa minetten
Slutas och hörde fiolernas sorl nedstämmas och gigans.
Men då reste sig hög Zacharias, värden på Hjerpvik,
Lemnande säte och rum vid öfversta ändan af bordet,
Och framträdde med manliga steg allvarlig på golfvet.
Alla betraktade straxt med förvånade blickar den gamle;
Ty så var han att se som ett åskmoln, när det på fästet
Tågar i rodnande prakt och kyler den qvalmiga dagen.
Hotfullt stannar det då omsider; den fjättrade viggen
Bryter sig lös med dån och bestrålar det yppiga regnets
Genomskimrade skur; men odlaren häpnar och fröjdas,
Skådande himlen i hot och den tvinande tegen förfriskad.
Sådan syntes han nu, Zacharias, der han betänksam

Gick till sin aktade måg och sin dotter, som nära hvarandra
Suto och vexlade kärliga ord på den rymliga bänken.
Skyndsamt stodo de upp, då de sågo den åldrige nalkas,
Båda, och lyssnade till, om han hade en sak att befalla.

Men det klappade re’n på hans läpp, det besinnade talet,
Längtande ut, och han tog den raske Mathias vid handen,
Tog sin dotter också och fordrade tystnad och sade:
"Äfven att dansa är väl på sin tid; jag tadlar ej dansen,
Tadlar ej heller joller och skämt, då det öfvas anständigt;
Men man hör dock ej alltid, så länge det skiftande lifvet
Varar, fiolers ljud och gigor, som mana till polska;
Glädjen sändes ej heller så rik till den bördiga jorden,
Att den beständigt förmår med vederqvickande håfvor
Hugna en menniskas själ och böja dess sinne till skämtet;
Derför gagnar det väl att i tid påminnas om allvar.
Äfven det vacklande barnet förstår, hvar lära förutan,
Njuta sin lycka och vet att trifvas och leka i glädjen;
Men att vid hårdare dar och vid mödosammare pligter
Handla med mod och hvad rätt, hvad orätt skilja med klokhet,
Dertill måste du öfvas af många betänkliga skiftens
Vexlande lopp eller ledas af den, som mera bepröfvat.
Derför är det ock väl att höra den åldriges varning.

Först må du gömma, Mathias, de ord, jag dig lägger på hjertat,
Trettio-årig sjelf den sextio-årige gubbens:
Låt din förtröstan ej gro på ditt hemmans tegar allenast,
Sörj ej mer, då du mister en sak, än du gladdes att få den,
Sist gå så med din hustru till doms, som du går med ditt öga!
Enkla synas de väl, de herrliga språken, af fädren
Ärfda från barn och till barn, men huslig lycka och välgång
Växa ur dem som blommor ur ängens bördiga sköte.
Se, hvad du äger, och allt, hvad af menniskohänder ihopbragts,
Har sin fiende ock, olyckan: din lefvande åker
Härjas af hagel och frost, och din hjord förstöres af vilddjur.
Så omskiftar din lycka, som snö försvinner om våren,
Är den ej tryggad på fastare grund än på jordiska håfvor.
Men då du lider en skada, betänk, hvad glädje dig skänktes
Af det förlorade först, och väg derefter din saknad,
Och jag tror, du ej då skall sörja din hjessa till grå hår;
Ty, som sparfven år från år förstorar sitt näste,
Öker ock menniskan gerna sitt bo och värderar ej mycket,
Hvad hon förvärfvat re’n, ty det icke förvärfda är mera.
Men mot din hustru vare du mild, som det egnar den starke,

Jemnt erinrande dig, hur mycket den svaga dock gagnar,
När hon med foglighet vänjes att se i mödan sitt nöje.
Ty så säger jag dig, och så är en hustru för huset,
Likasom bandet, som sluter omkring det rymliga stopet;
Kraftlöst synes det visst och spädt och ringa till nytta,
Men försök dock en gång att förstöra det: remna vid remna,
Lagg afsöndrad från lagg skall du se och ölet omkringspildt.
Derför gå med din hustru till doms, som du går med ditt öga.
Men, förståndiga Hedda, till dig vill jag tala ånyo,
Såsom jag plantat förut i ditt bröst allvarliga läror
Från den dag, då din mors mildt varnande stämma var tystnad,
Och på mig ensam föll det tunga bekymret om barnen.
Ofta har jag dig sagt, hur den bräckliga qvinnan beständigt
Måste vid tålamod och vid eftergifvenhet vänjas,
Ty att af andra bero är dess lott, men hon märker ej tvånget,
När hon viker, hon märker det blott, när hon vredgas och trotsar.
Se, det säger jag nu, och tror, du skall se det besannadt,
När du som maka en gång åtföljer Mathias i lifvet:
Friden knytes af ingen, om ej af hustrun i huset.
Äfven en godsint man kan ledsna ibland och på henne
Hämnas en grannes bitande ord, en tjenares tröghet;

Men då egnar det henne att blicka hans hetta med saktmod.
Tyst må hon tåla hans knot, tills ifvern lemnat hans sinne,
Likasom björken böjer sin topp för ilen och tåligt
Väntar på aftonens stund, när stormarna längta till hvila.
Snart nog ångrar han allt det hårda, han sagt i sin vrede,
Om ett förtörnande svar ej ligger och retar hans sinne,
Och han önskar ej mer än att godhet gälda med godhet.
Så blir lugnet befäst, och sämjan växer, och qvinnan
Tryggar sig glad vid den starkares arm och beskyddas af honom;
Sjelf han äger sin fröjd i henne och ger för den kära
Lif, om det gäller, och gods; som den tandbeväpnade hunden
Stannar mot vargen med mod för hjorden och trampar och trampar,
Färdig att kämpa för den, och föraktande hotet af döden.
Men hvad förnämligast gör en menniskas lycka i verlden,
Binder makar i frid och förliker och tröstar och gläder,
Är gudsfruktan, som aldrig är mätt af det goda och rätta.
Denna förvaren båda och lefven och rörens i den blott.
Den gudfruktiges ro är som furan, vuxen på heden,
Tryggad och fast, ej böjer en storm den väldiga stammen;
Samlas ock många att hugga den ned med förenade krafter,

Går det ej lätt, manhaftiga slag, väl öfvade armar,
Långt dagsverke behöfs dertill och yxor af godt stål,"
Så förmanande slöt Zacharias, värden på Hjerpvik.

Genast var det att se, hur de öfrigas tigande läppar
Öppnades hastigt till lof och beröm för det ljudande talet.
Men så hviskade mången sin granne förtroligt i örat:
"O, att han drucke som nu, Zacharias, från morgon till afton;
Gerna trakterade den, som klok förnöjes af klokhet."
Medan det hviskades så, och en hvar förnöjdes af talet,
Gick Zacharias tillbaka och tog välvördig sin plats in
Högst vid bordet, der bänk med bänk i vinkel förenas.
Ej förglömde han der att tömma sitt stop för de sinas
Stadiga lycka och väl, ej heller att röra sin tunga
Ömsom i egna förståndiga värf och ömsom i andras,
Såsom han mycket sett och mycket bepröfvat i verlden.

Men på den ärlige Aron, som lagt fiolen på bänken,
Medan han sorglös satt och torkade svetten ur pannan,
Höll välaktade herr kommissarien sitt öga beständigt.
Honom värderade så den förståndige herrn, att han hellre
Låtit omsider sin yppersta dräng borttåga till andra,
Än han den åldrige släppt ur sin gård. En fradgande stäfva
Tog han i handen till slut och bjöd den gamle och sade:
"Aron, min vän, drick öl och förfriska dig, som du, förtjent har
Genom din polska, som ljöd som ett nordanväder i furan,

Se’n må du kasta din tiggarestaf på den blossande brasan.
Här må du lefva, min vän, på din ålderdom lugn och betryggad,
Beten meta åt mig, då jag fiskar med krokar om sommarn,
Jaga från åkern svinen och höns och tuppar ur trädgåln.
Slikt må om sommaren bli din befattning, den hårdare vintern
Må du förnöta i stugan och sitta med pipan i munnen,
Bindande ryssjor och nät och lappande hålen på noten."

Stäfvan emottog rörd den förståndige Aron, sitt anlet
Lyfte han högt, att den svällande tårn knappt kunde ur ögat
Rulla, men glad i sin själ genmälte han: "prisa och tacka
Vill jag min Gud, som mig förde till er, välaktade herre!
Mycket jag pröfvat, det värsta af allt för den grånade gubben
Var dock att vandra omkring som det irrande molnet i luften,
Utan att känna ett rum för den efterlängtade hvilan.
Ofta med ängslan såg jag på färder från socken till socken
Från landsvägen emot kyrkgårdarne. ’Aron,’ jag tänkte,
Äfven den uslaste här i den by, du tågar igenom,
Har dock sin tröst och sin borg der inom den hägnande muren;
Du, hvar dig unnas en gång att hvila ditt tröttade hufvud,

Vet ej, och främling blir du i dödens gård som i lifvets.’
Så jag tänkte, värderade herre, och skyndade framåt.
Nu må jag prisa mig säll, ty jag äger ett hem, då jag lefver,
Äger ett hem, då jag dör, der en vän och en annan kanhända
Stannar och säger: ’se här göms Aron den gamle från herrgåln.
Träsket ljuder ej mer af hans morgonsånger, hans giga
Klingar i stugan ej mer; men den åldrige sofve i frid här.’"
Sade, och gret af glädje och tömde det fradgande ölet.

Så samtalade dessa och lyssnande bidde de andra.
Sedan skötte man åter med glädje den stojande dansens
Muntra bestyr, och den fattige var som den rike vid godt mod;
Ty man saknade ej fioler och skrällande gigor,
Polskor, minetter, förplägning och ord i den rymliga stugan,
Medan man firade der till gryende morgon i samdrägt
Männernas lyckade jagt och de älskandes raska förlofning.