Nymodig kärleks art
Skall kärlek vara trohets slav ?
Den starka eld, den fria låga,
Han kan ju växla till och av.
Om tvenne ögon fängslat mig,
Vi skulle mig ej flere fånga,
Som äga samma kraft i sig ?
När jag det ena nöjet mist,
Vad hindrar mig ett annat välja ?
Jag älskar den jag råkar sist.
Mitt hjärta är, som tiden, gjort :
Det måste tidens ordning följa,
Och gå i stadig växling fort.
Jag älskar dock på ädelt sätt :
Min konst är den, att sinnen draga,
Och göra alla lika rätt.
Åt Cloris offrar sig min själ :
Zelide segrar i mitt hjärta :
Jag lever Hippolites träl :
Till Daphne är jag evigt såld :
Thimandra och den täcka Flora,
De ha mig både i sitt våld.
Ho är, som mig då klandra vill ?
Bör väl ett sådant hjärta hatas,
Som för så många räcker till ?
Ja ädla hop, som jag tillber !
I veten, att jag, för Er alla,
Har lagt min trohets löften ner.
De skola, vid Er skönhet, gro ;
Men käre döljen för varandra,
Att I ha’n alla fått min tro.
