O, du min faders borg...

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

O, du min faders borg bland fjärran ängar,
o, solskenslysta land där klara älvar gå!
Där evighetens vind går fram på gräsens strängar
och vågor salta renande mot höga klippor slå.
Ja, jag har drömt om dig mitt i mitt armod tunga,
jag drömt jag kröp på knä intill din trädgårdsport,
och kved: Jag var en mask - men jag försökte sjunga,
i svaghet och i kärlek, Herre, jag det allt har gjort!
Ibland var jag beredd att liv och lycka mista,
att lätta bördan som en yngre broder bar -
och stundom kärleksfyllt mitt hjärta ville brista,
ett nödrop vart min sång - men det fick aldrig svar.
Så vart min dag en natt, min möda vart en plåga,
jag tog det allt som gåvor från en sällsam konungs land -
och nu är det förbi, förbi min levnads låga,
jag fyllt mitt glas till brädden.
Nu går jag stilla bort utöver gränsen vida,
till land och hav av tystnad stor, där ingen mer skall lida,
och varje fläckad renas från sin ungdoms smuts och skam.