O Evighet! din längd mig fast förskräcker
Mel. Lov, Pris och Tack ske dig O fader käre etc.
O Evighet! din läng mig fast förskräcker,
Som början har, men aldrig ändan räcker,
O Evighet! En tid förutan tid,
Din Hågkomst gör, att jag där higsnar vid.
All timlig Nöd, den störste här kan vara,
Med Tiden skall och måste sin kos fara,
Men våndan grym, som Evigheten bär,
Till evig tid förlossning aldrig ger.
O Evighet! för dig mitt hjärta bävar,
När i ditt djup jag med min' Tankar svävar,
Och grundar på den Pina där städs är,
Som dödar allt, men intet Liv avskär.
Om nu det kval, som de fördömde lida,
På så mång' År till ände skulle skrida,
Som Stjärnor finns på Himla-Runden klar,
Som Löv och Gräs på Jorden vuxit har,
Så vore dem en ljuvlig tröst förhanden,
Att en gång de skull' slippa Avgrunds-Branden,
Men jämmer! Ack! Då nyas Plågan först,
När som de tyckt den varat längst och störst.
O huru sträng månn Guds Rättvisa vara!
Den ingen näpst i Evighet lär' spara,
Att plåga grymt fördömde Hopen med,
Som av fritt mod gjort Himla-Herren vred.
För Synden de här en kort tid bedrivit,
Ett ständligt ve och kval dem blir där givit;
En Timmas brott ett evigt Straff undfår,
Ett Ögn'blecks skratt en evig Kvide-Tår.
Fly Mänskebarn, Ack, fly dock Satans Snara!
Tänk ingalund, din Lust kan evigt vara,
Som lik en Ström skött far och hastar bort,
Och sänker dig i Helv'tet innan kort.
Så länge Gud är Gud, och Gud mån bliva,
Så länge skall ej Plågan övergiva
Fördömdom all; Då lyktas Vändan där,
När HErren GUd mer intet Evig är.
Vakn' opp, min Själ, lät syndasömnen fara,
Tag dig i tid, ack tag dig väl tillvara!
I dag, i dag sann Bot och Bättring gör,
Ty öppen står nu Evighetens Dörr.
Lät Världsens Lust, Prakt, Högfärd, Rikdoms-Håvor,
Makt, Ära, Gunst och sviklig' Lyckans Gåvor
Ej blinda dig, att Evighetens Natt
Med Sorg och Ve dig ej omgiver platt.
O Evighet! din Längd mig fast förskräcker,
Som Början har, men aldrig ändan räcker,
O Evighet! ent id förutan tid:
Mig nådig var, O Gud! dig blir jag vid.