På Nikolai ruin.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Visby 1870.

Det är just i middagsoset
på Nikolai ruin,
då vårvinden blandar havsluft
med doft av ros och jasmin.

Djupt under mig nere vid stranden
man sjunger en Sankey-sång
och letar petrifikater
vid doften av rutten tång.

Och sången den är så sömnig,
så masig och monoton,
och jag blir så sömnig, så sömnig,
ty luften är full av ozon.

Mitt bolster är stoppat av murgrön,
till kudde ur en portik
jag lånar en mossig kragsten
av oäkta nordtysk gotik.

Och rönnen lovar att mota
sin kos båd flugor och knott,
det tjänar ej längre streta,
att sova på maten är gott.

Då hör jag från valvet inunder
den väldiga orgelns ljud
och röster av snöpta präster,
som tagit Kristus till brud.

De sjunga om Kristi kärlek,
om bruds och brudgummes band,
fast kärleken tycks något grekisk
där bruden är vorden till man.

Allt gällare stiger sången
i kyrkans bågnande skepp --
Nu lyfter bispen sin kräkla:
här tuktas andar med käpp!

Men skaror av arma själar
på stengolvet böja knä,
de rista på himlens portar
men hava ej guld till entré.

Allt gällare stiger sången
mot kyrkans kalkade valv;
de sjunga sitt Kyrie, Kyrie,
men dyrka den gyllene kalv.

Nu kyssa de kors och kulor
och sitta så vackert still,
men kyssa kalven på pannan,
när Gud vänder ryggen till.

Då stiger från altaredisken
en vällustig doft av mysk,
ty här skall kommuniceras
och packet det luktar snusk.

Och packet kryper i dammet
att smaka det vita bröd.
Bourgognen lyser i kalken
som bispens näsa så röd.

De ropte sitt Herre förbarma,
när prästen tog bägarn och drack,
de ropte sitt Kriste förbarma,
de ropte så valvet sprack.

Jag rycker mig ur min slummer
och ser mig försiktigt omkring,
men borta är pack och präster
och orgel och altarring.

Blott solen så hjärtligt lyser
i stället för smala ljus,
och groblad ränna och frodas
i fallna pelares grus.

Då blåser en bris från redden,
utur ett fönsterogiv,
han griper en murgrönsranka
och söker ett glättigt motiv.

Strax vaknar den svarta staren
som byggt i ett kapitäl,
han bryner sin näbb mot stenen
och sjunger till vindens spel.

Men under mig nere vid stranden
man sjunger en läsarsång
och letar petrifikater
vid doften av rutten tång.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter