På godt och ondt (1/3)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

  JULISOLEN gassade så hett på
Gråbrödraklostrets södra vägg på
Kedjeskär eller Riddarholmen, som det nu
kallas. Väggen hvilade på en
stenfot, som var lagd i själfva sjökanten;
i väggen var en fönsteröppning, och
i den låg broder Franciskus, stödd
på armbågarne och med halfva
kroppen utanför. Han låg på knä på en
bänk och solade sig; han såg, huru becket smälte från
spåntaket och rann ner i sjön; hvar gång en droppe smällde
på vattenytan, rusade ett stim löjor till och skulle se, om
det dugde äta, men det gjorde det inte; det blef bara en
hop oljiga ringar i alla regnbågens färger. Detta låg broder
Franciskus och såg på, under det att solen sken på hans
kala hjässa. Men bakom hans rygg innanför i den stora
salen sutto tolf unga munkar på en bänk framför ett långt
bord och skulle skrifva ut ett aflatsbref i tolf exemplar efter
broder Franciskus’ diktamen. Men broder Franciskus hade
icke brådt och de unga munkarne icke heller, ty man hade
godt om tid i klostren nu under förfallets tidehvarf, då
präster och riddare slogos om riket och segrarne alltid voro
redo att öfverlämna det åt den mestbjudande, helst en
utländing.
  »Litteris ...» dikterade broder Franciskus med hög röst
ut åt Mälaren, så att löjorna skingrade sig som pilar.
  »Vi hörde inte», svarade de tolf inne från rummet.
  »Litteris», skrek han återigen utan att vända sig om.
  
  Och nu gnisslade gåspennorna fram öfver kalfskinnen,
och så blef det tyst en mycket lång stund inne i salen.
Men utanför fönstret blef det lifligare. En liten båt kom
framglidande till den bomkrans, som omslöt Gråmunkeholmen;
båten roddes af en svartbrödramunk, som hade ett spann
med vatten och ett metspö med sig ombord. När han kom
till bomkransen, band han sin båt vid en påle; därpå
betade han på kroken och kastade ut. Detta förströdde
broder Franciskus högeligen.
  »Nappar det?» frågade han.
  Svartbrodern tittade upp.
  »Se god dag, Frans! Hvad gör du här?»
  »Vi hålla på med det välsignade aflatsbrefvet för dem,
som angifva Hussitare. Har ni också fått den där
sommarförnöjelsen?»
  »Jo, de hålla på allt hvad de orka, de stackars pojkarne,
men jag slank ifrån, jag; det är ju så hett, att man kan
gå åt.»
  »Ja, det är fasligt hett! -- Inspecturis», skrek han inåt
rummet, där han hörde ett tilltagande sorl.
  »Vi hörde inte!» svarades inifrån.
  »Inspecturis -- era döfnickar! Hör ni inte, hvad jag säger!
-- Inte får du några abborrar där, inte, Franciskus. Kom
hit in till väggen, skall du fa se på annat.»
  Svartbrodern gjorde loss båten och krängde sig in under
pålverket, så att han kom alldeles under fönstret, där
Franciskus låg.
  »Är eran guffar hemma?» frågade han, när han kom
intill väggen och fått kasta ut igen.
  »Gubben är på bröllop i Uppland. Varit borta i fjorton
dagar; bröllopet står i tre veckor. Han måtte bli skön, när
han kommer hem!»
  »Nå har du hört? Har du hört?» hviskade svartbrodern.
  »Hvad då, hvad då?» svarade Franciskus och häfde sig
längre ut genom fönstret.
  »Ärkebiskopen ...»
  »Vänta lite», sade Franciskus och dikterade igen. »Amici
sincerissimi ... -- Hvad har han nu gjort?»
  »Åh, det är öfver alla gränser!»
  Han höll händerna för munnen som ett talrör och
hviskade något.
  »Åh!» sade Franciskus och spetsade öronen. »Nej, hvad
säger du? Tala om, tala om! -- Kommer strax.»

  Därpå försvann han ett ögonblick in i rummet och
lämnade brefvet åt en af de tolf, att denne skulle
diktera. När han kom tillbaka till fönstret, upptogs
samtalet med svartbrodern, som måtte haft mycket
roliga saker att berätta, ty Franciskus skrattade
emellanåt högt, så att han hoppade oå fönsterbrädan,
och svartbrodern var så inne i berättelsen, att
han icke märkte, hur becket dröp ner på hans hvita
skapular.

  Emellertid pågick afskrifningen, ehuru icke med
någon större skyndsamhet, inne i skrifsalen. Detta
var ett stort rum, hvilket uppkommit genom en väggs
nedrifvande, och man såg ännu en murbåge och två
pelare, som antydde skillnaden mellan de båda förra
rummen. I rummet närmast södra väggen sutto, som vi
sett, de tolf afskrifvarne, men i bakrummet hade
klostret sitt bibliotek. På smala långa pulpeter,
liknande ofantliga bönpallar, lågo ett hundratal
böcker, med kedjor fastlåsta vid bordsfötterna.

  Det var en samling af dekretaler eller romerska
kyrkans grundlagar, legender, mässböcker, evangelier
och psalterier, mer eller mindre vackert skrifna och
prydda med målade och förgyllda begynnelsebokstäfver.

  Midt framför dessa skatter stod ett bord, framför
hvilket återigen stod en stol, i hvilken en gråbroder
satt och sof. Han var bibliotekarie. Genom de oroliga
tidernas påtryck och delvis af fruktan för den i
Tyskland vaknande stormen, som yttrat sig i Hussit-
och bondekrigen, hade Gråbrödra-konventet, icke
utan en förhoppning att vinna folkgunst, förkunnat
och pålyst, att dess bibliotek stode öppet för allt
folk tvenne dagar i veckan en timme hvarje sådan
dag. Denna sköna yttring af frikostighet med de
andliga gåfvorna hade mottagits af allt folk med en
viss misstro, emedan både högst få kunde begagna sig
af tillåtelsen, dels därför att de voro i sitt arbete
under dessa timmar, dels och mest därför, att de icke
kunde läsa, hvarförutom gardianen dragit försorg om,
att endast ofarliga böcker fingo ligga framme.

  Bokvårdarens syssla var sålunda icke ansträngande,
utan tvärtom rätt eftersökt, emedan den gaf ett så
godt tillfälle till ostörd hvila.

  Broder Martin såg icke heller ansträngd ut, där han satt
och sof. Hans ansikte, som ramlat ner på bröstet, uttryckte
den högsta jordiska förnöjelse; en hälsosam svett pärlade
på den blanka pannan, och flugorna traskade omkring i de
feta betesmarkerna på hans haka. Ibland smackade han
med tungan, som om han drömde om mat; ibland lyfte
han handen för att plocka bort en fluga, som kittlade
honom i mungipan, men handen kom aldrig högre än
halfvägs och föll därpå tillbaka i knäet. När flugorna
så lämnade honom på en stund för att interpunktera de
stora pergamentsböckerna, föll han in i en riktigt
djup och väl ordnad sömntakt, där andedräkten i
regelbundna stötar fram-pustades och bildade med de
yttersta af lapparne en högst musikalisk ljudskala.

  Emellertid hade en karl, som icke bar ordens dräkt,
inträdt i boksalen och stannat vid dörren. Det var
en lång, starkt byggd medelålders man, med hår tjockt
som en lejonman och ett helt, vackert skägg, som låg
ner på bröstet. Han föreföll att vara en förmögen
handtverkare, som själf utöfvade sitt yrke, ty hans
händer voro tämligen grofva och här och där besatta
med svarta fläckar.

  Han såg sig försiktigt omkring i rummet och betraktade
den sofvande munken med hvassa blickar. Därpå hostade
han.

  Den sofvande gjorde en orolig rörelse, såsom om han
drömde något elakt. Hans andhämtning saktade af,
och snart slog han upp sina feta ögon.

  Martin föreföll högst oangenämt öfverraskad. Sedan han
med en blick undersökt mannens yttre och däraf bestämt
sig för passande tilltalsord, bröt han tystnaden och
sade ganska vresigt:
  »Hvad vill han?»
  »Om förlåtelse, helige fader, jag ville endast se på
en bok.»
  Broder Martin, som gnuggat sömnen ur ögonen och
återkommit i sitt rätta ondsinta lynne, fick nu sikte
på den besvärlige gästens dammiga och något nötta
skor. »Ha! tänkte han, »det är en sådan.»
  »Gå ut och torka af dig om fötterna», utbrast han.
  Mannen gick utom dörren och slog af dammet med sin
mössa och kom strax in igen.
  Men det ingick icke i Martins beräkningar. Han sökte
nytt angrepp.
  »Du vill se på en bok och har inte lärt att tvätta
dig om händerna.»
  De tolf skrifvarne, som hört anmärkningen, föllo i
skratt.
  Mannen rätade på sig och svarade:
  »Den konsten har jag både lärt och öfvat, men arbetet,
herre, gör handen mörk; och lättjans hvita händer
äro icke alltid rena.»
  »Hereticus ille!»[1]
  »Licet inspiciatl Est homo impudicus et valde
periculosus, quem in oculis habere opus est», [2]
sade föreläsaren för renskrifvarne.
  Mannen vid dörren fällde hufvudet, om för att dölja
ett löje öfver munkens dåliga latin eller af blygsel,
att han icke förstod det klassiska språket, var svårt
att afgöra.
  »Stig på du», sade Martin, »och se efter hvad som
finns!»
  »Finns den heliga skrift?» frågade mannen ödmjukt.
  Martin gjorde stora ögon, ty bibeln var bland de
förbjudna och sålunda undangömda böckerna, men det
ville han icke säga, därför sade han något annat.
  »Om den finns? Jaja men! Hvad skall det vara för
en version? Septuaginta, vulgata, kaldaica, graeca,
syriaca? Säg ett ord bara!»
  »Jag skall vara mycket förbunden, om jag får se på
grseca», sade mannen.
  Martin såg ut, som om han fått ett slag i
pannan, och renskrifveriet afstannade för ett
ögonblick. Klostrets, lärdomens och de hvita händernas
anseende stod på spel. Martin sökte en yttersta
räddning.
  »He kaine diatäke?»[3]
frågade han.
  »Ha kainä diatäke», svarade mannen rättande.
  Nu blef den lärde brodern förlägen; han måste ljuga.
  »Den är för tillfället inlåst», sade han, »och
gardianen har rest bort och tagit nyckeln med sig;
men vill han icke se på de epistlar, som ligga framme
här?»
  Mannen tackade och nalkades stillatigande pulpeterna,
där han snart försjönk i läsning.
  Martin blef dyster och grubblande och skulle snart
hafva fallit i sömn igen, om han icke plötsligen
blifvit uppryckt af ett skrik bortifrån fönstret,
där Franciskus underhållit sig med den metande
svartbrodern.
  »Har ni hört? Har ni hört?» väsnades denne och for
upp. »Har ni hört den nya uppfinningen tyskarne
gjort?»
  Nej, det hade man inte.
  »Jo, tyskarne ha funnit opp, att man inte behöfver skrifva
af böcker längre. Nu bli ni väl glada?» sade han och
vände sig till renskrifvarne, hvilka läto pennorna
falla och visade en oförställd glädje och förvåning.

  Mannen vid böckerna spetsade öronen och låtsade
läsa.

  »Tala om då!» skreko renskrifvarne och broder Martin,
hvilken förmått sig att lämna sin bekväma stol.
  »Saken lär helt enkelt vara den», sade Franciskus, »att
man skär bokstäfverna i trä, alldeles som
stämplar, och så sätter man ihop dessa till ord.»
  Ett utrop af missräkning och förvåning besvarade den
stora nyhetens meddelande.
  »Ingenting annat? Då går det bestämdt fortare att
skrifva!» sade Martin.
  »Det beror på, det», invände Franciskus. »Har man
skurit en gång, så kan man stämpla tio tusen gånger
se’n.»
  Man skakade på hufvudena och visade sig klentrogen.
  »Det skall man se först! Det är så mycket nyheter
i luften nu för tiden!»
  »Ja, det må man verkligen säga», återupptog broder
Franciskus. »Ni ha inte hört talas om ärkebiskopens
sista bedrifter? Det är verkligen otroligt, men är
ändå sant.»
  Ett allmänt skratt besvarade upplysningen om svenska
kyrkans primas och hans små friheter.
  Man skockade sig omkring broder Franciskus för att
fa närmare reda på de retande omständigheterna,
då en klocka hördes ringa.
  »Gå och bada!» skreko de tolf och lade bort
pennorna.
  »Läsa mässan först», menade Martin och slog ett kors,
som icke kom högre än framför maggropen.
  »Det ge vi -- -- --»
  Martin afbröt i tid, ty främlingen vid böckerna, som
man alldeles glömt bort, hostade just till i detsamma,
hvilket väckte Franciskus’ oroliga uppmärksamhet och
påkallade hans sinnesnärvaro, så att han upprepade och
utförde i en annan riktning sin tillämnade hädelse:

  »Det ge vi oss tid till, oaktadt den förkrossande
hettan.»

  Och nu rabblade han på stående fot upp ett Ave Maria,
som lät likt en skvaltkvarn och i hvars slutrefräng
secula seculorum alla närvarande instämde och afslöto
med ett kort knäfall.

  Främlingen deltog hvarken i korstecken eller knäfall,
utan aflägsnade sig tyst och stilla.

  »Hvad var det där för en djäfvul?» sade Franciskus
vresigt, då främlingen gått.
  »Det var en besökare», svarade Martin.
  »Är du inte karl att hålla pöbeln på afstånd du?»
  »Åhjo», sade Martin förlägen, »men det var ingen
pöbelman; han kunde grekiska och troligen latin
också.»
  »Men han gjorde icke korsets tecken vid bönen! Håll
ögonen på honom! Det är visserligen en kättare!»
  Sällskapet följdes sakta åt för att bada nere i
Mälaren och sedan gå att äta sin sköna middag.

*


  Gråmunkarne hade badat; därpå hade de gått ner i den
svala matsalen och ätit en god gädda samt smultron
och mjölk. Efter maten hade de yngre fått en vink
om, att de kunde få fara ut på sjön, om de ville, en
tillåtelse, som de växlade mot att gå ner i trädgården
och sofva middag. Broder Martin, Franciskus och några
af de äldre blefvo sittande vid bordet och läto bära
in ett godt claret, hvilket den läkekunnige brodern
förklarat som ett utmärkt skyddsmedel mot de åkommor
den starka hettan hade alstrat och hvilka voro gängse
ute i staden. Vinet öppnade hjärtat och löste tungans
band. Man var snart inbegripen i lifliga samtal
om det närvarande och förflutna. Inga närgångna
vittnen lade tvång på förtroligheten, och den ene
visste hvad den andre tänkte, så att samkvämet blef
det allra angenämaste. Man njöt som skådespelaren,
då föreställningen är slut, som maskeradgästen, då
han får lägga af masken, som frossaren, då han får
lösa på bältet.

  »Nog måste man medge, att kyrkan är en bra föråldrad
inrättning», utbrast Martin.

  »Sådan den nu är beskaffad, det erkännes», svarade
Franciskus; »men den har haft en tanke, den också,
en gång; ty likasom kejsaren skulle vaka öfver folkets
världsliga väl, skulle påfven vaka öfver dess andliga,
men alldenstund det världsliga har det mesta för sig,
så kommer kejsaren att lefva längre än påfven.»

  »Nå ja», invände Martin, »påfvens dagar äro nog
räknade och kyrkans med, sedan man blottställt sig
och hvarandra som man gjort. Påfven i Rom sitter och
bannlyser påfven i Avignon och tvärt om; folket tycker
det är roligt att höra okvädinsord, och nu tror ingen
mer på påfven.»

  »Jag undrar, om man någonsin trott riktigt på kyrkan
och hennes läror. Hvad skall man, anförelsevis, tänka
om dessa oanständiga framställningar, som bildhuggaren
roat sig med i de gamla kyrkorna; om munken och nunnan
i Linköping? Hvad skall man tänka om åsnefesterna
och karnevalen, som prästerskapet tillåter, då
församlingen får uppträda och göra vrångbilder af
gudstjänsten ända framme vid högaltaret? Är detta
icke ett ganska högljudt medgifvande af kyrkans
skröplighet? Är icke den phallus, som lömskt smyger
sig fram mellan löfverket på pelarhufvudena, det
halfdolda tviflet på de heligas allenaberättigande,
och är det icke ett tyst erkännande, att köttet skall
ha sitt, då Gud skapat både köttet och anden?»

  »Mycket sant hvad du säger! Det är hedendomen, som
lefver igen! Ty det fanns hos hedendomen också en
tanke, en stor tanke, som aldrig kan dö: den dyrkade
naturkrafterna, och de äro eviga. Kristendomen dyrkade
människan, och hon är dödlig. Veta vi icke, huru de
första kristna i Rom byggde om de gamla templen till
kyrkor! Och hvad är väl den kristna kyrkan annat än
ett grekiskt tempel med hvälfdt tak. Gjorde de icke
Kristusbilder af gamla Apollo-stoder? Inga språng i
naturen, säger den hedniske filosofen» och han har
säkerligen rätt.»

  »Bröderna tala fullständigt som hedniska filosofer»,
anmärkte nu broder Antonius, en medelålders munk
med energiska och liffulla drag. »Om någon skulle
höra oss, så hade vi icke långt till bålet, det är
åtminstone visst!»

»Men nu hör ingen oss», invände Martin, »och hvad vi
här säga är endast, hvad alla tänka.»

  »Det var ungefär det samma Huss också tänkte, och
därför kom han i elden», svarade Antonius.

  »Hvem vet, om inte Huss hade rätt?» sade Martin.

  »Men Huss förlät man inte», genmälde Antonius.

  »Han ville inte ha förlåtelse», svarade Franciskus,
»och en gåfva kan aldrig bli gåfva, om det inte finns
någon mottagare.»

  »Världen vill bedragas», återtog Antonius; »jag
undrar, om inte det är en gammal osanning! Skulle
man inte rättare säga så här: världen är bedragen,
alltså måste vi upplysa henne! Så mycket mer, som
världen betalar oss, för att vi skola upplysa henne.»

  »Nå, men göra vi icke det», svarade bokvårdaren Martin.

  »Ha vi icke öppnat våra skattkammare för all världens
folk? Ha vi icke lagt fram och slagit upp våra
böcker?»

  »Jo», invände Antonius, »vi ha lagt fram de för oss
ofarliga böckerna, men vi ha låst in de farliga.»

  »Nå, men man ska’ inte låta barn leka med knifvar.»

  »Barn, nej! Men det här är fråga om stora människor.»

  »Kan någon säga mig», afbröt Franciskus, som var
rädd för den vändning samtalet tog, »kan någon säga,
hvad som menas med att kunskapens träd var på godt
och ondt?»

  »Jag tror», svarade Martin, »att kunskapen gör
människorna godt därigenom, att den gör dem mäktiga,
och gör ondt därigenom, att den gör dem -- hvad skall
jag säga? -- ondt!»

  »Jag tror», svarade Antonius, »att med kunskapens träd
på godt och ondt menades, att kunskapen bär både goda
och onda frukter, ty hvad som är godt för den ene, är
ofta ondt för den andre. Antag, att någon gick åstad
och upplyste folket om, att påfven icke kan förlåta
synder; den kunskapen skulle göra folket godt, men
påfven skulle icke kunna intaga och plundra det sköna
Sicilien, som han nu gör. När nu därför den påflige
nuntien kommer hit om en fjorton dagar att sälja aflat
för kriget mot Hussiterna, så skulle det tillhöra
oss att räcka folket den kunskapens frukt på godt.»

  »Nej, nej, nu går Anton för långt», sade Martin,
»nu går du alldeles för långt. Man ska’ väl
inte förråda hvarandra heller! Man ska’ hålla
tillsammans. Tillsammans!»

  »Inte ska’ man binda ris åt egen rygg, inte», hjälpte
Franciskus på. »Är saken rutten, så ramlar den af
sig själf, och vi behöfva inte knuffa på den.»

  »Det vore ju ohederligt af oss att ange våra
medbrottslingar, då vi själfva äro brottsliga»,
sade Martin.

  »Nå, men om andra göra det», invände Antonius.

  »Det blir en annan sak», svarade Martin.

  »Nå, men hvad skola vi göra med honom i så fall?»
återtog den frågvise Antonius.

  »Vi? Vi lyda befallning», sade Martin. »Det är
gardianen, som får bestämma hvad som skall göras. Och
den, som ren är, kaste första stenen!»

  »Skulle man vänta på en ren, då blef aldrig någon
sten kastad», vidtog Antonius.

  »Hvarför skall det kastas sten då? Är det så nödvändigt?
Kan man inte lefva utan att kasta sten? Nog kan jag det!
Men vilja bröderna som jag, så gå vi ut i trädgården och
kasta klot i stället. Aftonluften är sval, och litet
rörelse skall lugna blodet, så att man kan sofva i
natt. Är någon, som har något emot det?»

  Det hade ingen något emot, och snart befunno sig
konventets äldsta ute i den öppna kägelbanan. Kloten
mullrade och käglorna ramlade så muntert.

  Men ute på fjärden roddes löfklädda båtar hem från
utflykter i det gröna. Unga flickor sjöngo och unga
gossar spelade fiol; gamla män och gamla kvinnor
lyssnade därtill och sågo vemodiga, huru aftonsolen
sänkte sig till nedgång.

  En båt går tätt förbi klostrets murar.

  »Jag undrar, hvad de helige männen göra därinne en
så vacker kväll», säger en matrona.

  »Det låter, som de körde ved på en träbro», säger en
gammal man.

  »Eller som de rullade dödskallar på ett plåttak»,
säger en ung man.

  »Så hemskt det låter», säger en ung flicka.

  »De stackarne ha inte för roligt», säger den gamla
kvinnan och nickar bedyrande med hufvudet.

  Nu ringer en liten klocka i Gråmunkakyrkan. De
löfklädda båtarne stanna i farten, årorna hvila,
fiolerna tystna. Hufvuden blottas och böjas öfver
korstecknade bröst. Den lilla klockan ringer så
häftigt sitt bing-bing, som om hon hade brådtom,
och då svarar en annan liten klocka i Svartmunka
bång-bång, som om den förstod, hvad gråmunkarne mena;
och så tystna de på en gång, och öfver gråmunkarnes
höga stenmur stiger vespersången salve regina,
hell himladrottning, sjungen af unga mansröster,
och den far fram öfver vattnet, och södra bergen
gifva genljud.

  Den gamla kvinnan torkar sina ögon, och den gamle
mannen lyfter ansiktet mot höjden, som om han ville
se de underbara tonerna.

  Men när sista ljudet förklingat, sänkas årorna,
och det börjar åter mullra och dundra inne i
klostergården.

  »Tänk, att de måste arbeta så sent på kvällen»,
säger den gamla kvinnan.

*


  Vid Järntorget låg, bland flere andra, ett stenhus af två
fönsters bredd och fyra våningars höjd. Nedra våningen
hade likväl endast ett fönster, emedan det andras plats
upptogs af porten, hvilken var mycket smal och låg
och öppnade inblicken i en lika smal och låg
portgång. Ofvanför porten satt inmuradt ett af
täljsten uthugget djurhufvud, som lika väl kunde ha
tillhört en drake som en vessla eller en flädermus,
men som höll ögonen vidöppna, som om det spejade efter
allt, som hände ute på torget; och dess mun stod
öppen, som om det ville tala, men icke förmådde få
fram ett ord af idel förvåning. Hvad som mest tycktes
ådraga sig de stirrande ögonens uppmärksamhet var
kåken, som stod midt på torget; denna utgjordes af
en sinnrik sammangjutning af stupan eller pallen,
där mindre lagbrytare piskades, och galgen, där större
sådana hängdes.

  Fönstret på nedra botten var ett bodfönster med
en tuslagen bräda, hvilken tjänade som disk och på
hvilken voro utlagda alster af den boktryckarkonst,
som föregick den Gutenbergska eller den med rörliga
typer. Dess alster bestodo i abc-böcker, bibliska
taflor i träsnitt med en kort text, kalendarier,
kortlekar och dylikt. Alla dessa voro skurna i
trätaflor och afdragna för hand utan press, och
denna konst var idkad i Europa hundra år, innan
Gutenberg uppträdde. Som den var dyr och besvärlig,
hade den knappast kunnat täfla med afskrifvarnes
arbetsfrukter och ansågs af dessa som en ganska
ofarlig medtäflare. Innanför fönstret satt bodens
ägare, Hans, med yrkesbenämningen brefmålare,
och utöfvade sin konst vid ett litet bord, där han
kunde öfverskåda disken och, utan att stiga upp,
betjäna kunderna. Till skylt begagnade han en stång,
på hvilken hvarje dag hängdes ett nytt, oftast
färglagdt bildtryck, hvilket ådrog sig lärgossars
och pigors dagligen förnyade uppmärksamhet. Ibland
var det syndafallet, ibland helige den och den med
halstret, hjulet eller svärdet, men stundom kunde
det också vara ganska världsliga bilder öfver någon
dagens händelse i utlandet, hvilken alltid mottogs
af åskådarne med lifligaste nyfikenhet.

  Denna morgon, några dagar efter brefmålarens ofvan
omnämnda besök i klostrets bibliotek, hade han uthängt
ett bildtryck, föreställande två påfvar, som slogos
om en stol, och därunder en folksamling, ur hvilkas
munnar utgingo bandremsor med påskrift Anathema,
det hela sålunda framställande de båda påfvarnes
strid om väldet och folket, som bannlyser dem.

  En borgare gick förbi boden, fick ögonen på bilden,
stannade och såg. Därpå sade han till brefmålaren:

  »Hvad är detta för skändligheter?»

  »Ja, det är sådana skändligheter, som öfvas af de
heliga fäderna i Rom och Avignon», svarade Hans.

  »Jag frågar, hur du kan tillåta dig sådana
skamligheter», sade borgaren, »som att rita
vrångbilder af den heliga kyrkans öfverhufvud?»

  »Det skall jag svara på längre fram», sade Hans.

  »Akta dig, du», hotade borgaren och gick.

  En stund efter kom den unge mannen, som suttit i den
löfklädda båten bredvid den unga flickan. Han hette
Nigels och var skrifvare i rådstugan.

  »God dag, Hans», sade han, »hvad har du för gubbar
där? Jaså, heligheterna i Rom l Hvarför tar du icke
våra heligheter här hemma?»

  »Därför att jag tror det skulle skada saken, om man
angrep mannen.»

  »Hur skall du kunna komma åt saken, när det sitter
en man på hvarje sak?»

  »Vill du inte stiga in», sade Hans, »och inte stå
där ute och skrika.»

  Nigels gick in i boden och satt snart på en pall
bredvid Hans.

  »Har du hört, att ärkebiskopen har stulit
domkyrkokassan också?» sade Nigels.

  »Har han verkligen stulit?»

  »Ja, han har icke allenast bekant det, utan skryter
med det. Han åberopar sig på en särskild moral
för de utvalda, som leda folkens öden; han påstår,
att de stå öfver de små borgerliga lagarne och att
lagarne kunna tillfälligtvis upphäfvas för »högre
ändamål». Vet du, att gråmunkarne anlagt kägelbana,
vet du, att gardianen hemkommit och mässat för
högaltaret i öfverlastadt tillstånd, vet du, att
svartmunkarne ha ett underjordiskt varmbad i romersk
stil och inköpt femtio fat äkta Yquem för den sista
påskpenningen? Tala om det alltsammans, och du gör
folket en tjänst, som de skola löna dig för!»

  »Med bålet! Nå, det gjorde mindre; men ser du,
därtill skulle fordras en stor och oförvitlig man.»

  »För det första finnas inga stora, ty vi äro alla
små, för det andra finnas inga oförvitliga, ty
vi äro alla skröpliga, för det tredje är du mindre
skröplig än andra. Du har rymt ur klostret i Warnhem,
det gjorde du rätt i, men du har aldrig begått någon
låg handling.»

  »Det har jag icke gjort, men jag vill icke döma för
att icke själf bli dömd!»

  »Här är icke fråga om att döma, här är blott meningen
att jäfva domarne, ty de hafva satt sig upp och dömt,
icke du!»

  »Långa nätter har jag genomtänkt denna sak; jag hör
stundom en röst, som kallar mig, men jag finner mig
icke värdig att stiga upp som en profet; därtill
skulle vara en helig man.»

  »Det finns inga heliga män! Och jag skall säga dig
en annan sak: du borde känna dig brottslig, då du
tiger.»

  »Men hvarför just jag?»

  »Därför att du fått gåfvornal Tror du man fått gåfvor
för sitt eget nöjes skull? Men hvad har du där?»

  Hans hade under hela samtalet varit sysselsatt med
att såga en graverad trätafla i småbitar.

  »Det är en ny uppfinning, som troligen skall komma
att gagna vår sak. Jag säger vår, Nigels, emedan jag
tror på dig! -- Ser du dessa små träklossar, som jag
sågat isär; när de ligga så här i en hög om hvarandra,
då äro de icke farligare än en oordnad folkmassa, som
kan trampas ner af några tjog ryttare; men ordnar jag
dem i leder och ställer dem tillsammans, som höra
ihop, då blifva de fruktansvärda som en folkhär,
och sätter jag så en fanbärare i spetsen med en röd
och blå fana, då gå de i striden med mod och lust;
och de skola alltid segra, om de ha en god anförare.»

  »Det är bokstäfver, tror jag?»

  »Det är bokstäfver; af bokstäfver bli ord, och orden
tala ut tankarne.»

  »Så enkelt! Och ingen har hittat på detta förr!»

  »Man skulle ha funnit ut detta långt förut, om man
behöft denna konst.»

  »Hvar har du lärt den?» frågade Nigels, som blef
eftertänksam och tummade sitt röda skägg.

  »Jag har lärt den på ett ställe, där man eljes är
njugg på sin visdom: i Gråmunkaklostrets boksal. Och
jag hörde på samma ställe, huru glada afskrifvarne
blefvo.»

  »Hvarför glada?»

  »Emedan de tro sig slippa skrifva.»

  »Skulle man icke behöfva skrifva mer då? Det vore
härligt! Du skall gå till borgmästarn med den där
uppfinningen, så slipper jag sitta och skrifva ut
påbud och taxor. Det skall bli skönt!»


  1. Han är en kättare den där!
  2. Låt honom titta (på böckerna). Det är en oförskämd och farlig karl, som man måste hålla ögonen på.
  3. Nya testamentet.



SVENSKA ÖDEN OCH ÄFVENTYR
BERÄTTELSER FRÅN ALLA TIDEHVARF
AF AUGUST STRINDBERG
Typografisk utstyrsel af Arthur Sjögren, delvis efter
svenska boktryck från 14- och 15-hundratalet.
  • Odlad frukt - 1
  • En ovälkommen - 37
  • Beskyddare - 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94
  • På godt och ondt - 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124
  • Utveckling - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170
  • Paul och Per - 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192
  • Nya vapen - 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215
  • En triumf - 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226
  • En begrafning - 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234
  • Tschandala: Första delen - (onumrerad sida)
  • Tschandala: Andra delen - 280
  • De lycksaliges ö
    • De lycksaliges ö: Första kapitlet - 341
    • De lycksaliges ö: Andra kapitlet - 346
    • De lycksaliges ö: Tredje kapitlet - 352
    • De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet - 356
    • De lycksaliges ö: Femte kapitlet - 362
    • De lycksaliges ö: Sjätte kapitlet - 366
    • De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet - 369
    • De lycksaliges ö: Åttonde kapitlet - 376
    • De lycksaliges ö: Nionde kapitlet - 381
    • De lycksaliges ö: Tionde kapitlet - 384
    • De lycksaliges ö: Elfte kapitlet - 388
  • En häxa - 393, 394, 395, 396, 397, 398, 399, 400, 401, 402, 403, 404, 405, 406, 407, 408, 409, 410, 411, 412, 413, 414, 415, 416, 417, 418, 419, 420, 421, 422, 423, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 431, 432, 433, 434, 435, 436, 437, 438, 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445, 446, 447, 448, 449, 450, 451, 452, 453, 454, 455, 456, 457, 458, 459, 460
  • Sista skottet - 461, 462, 463, 464, 465, 466, 467, 468
  • Vid likvakan i Tistedalen - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 469, 470, 471, 472, 473, 474, 475, 476, 477, 478
  • Stråmannen - 479, 480, 481, 482, 483, 484, 485, 486, 487, 488, 489, 490, 491, 492, 493, 494, 495, 496, 497, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 504, 505, 506, 507, 508, 509, 510, 511, 512, 513, 514, 515, 516, 517, 518, 519, 520, 521, 522, 523, 524, 525, 526, 527
  • En kunglig revolution - 528, 529, 530, 531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538, 539, 540, 541, 542, 543, 544, 545, 546, 547
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter