På godt och ondt (2/3)
»Det skall jag också göra, men jag har andra syften
och, som jag menar, större!»
En svartemunk gick förbi boden och stannade, när han
fick se taflan med påfvarne. Han kastade ursinniga
blickar på Hans, som denne icke märkte, röck i en
handvändning ner taflan och var försvunnen.
»Du Nigels», fortfor Hans, »du är ung och troende;
är du viss på, att du alltid skall vara så varm och
brinnande? Fruktar du icke, att du skall se sakerna
på ett annat sätt, när du blir gift med den rike
mannens dotter?»
»Jag? Aldrig! Och jag skall säga dig en sak till. I
den strid, som jag manat dig att öppna mot en
ruttnande kyrka, som sprider läror, dem prästerna
icke själfva tro på, har du alla upplysta borgare
med dig, ja, jag vet, att du har mäktiga vänner till
och med i munkarnes egna leder. Jag träffar ibland en
franciskan, som heter Antonius; han kan tala om saker
... Men, det är nog; gå fram, du, och du skall se,
huru massorna skola ordna sig bakom dig, och främst
skall du se Nigels. -- Här har du min hand på det! Men
nu måste jag gå, för jag ser min trolofvade komma
uppe i brinken. Farväl!»
Nigels gick, men när han kom ut på gatan, vände han
sig om och fäste Hans’ uppmärksamhet på, att taflan
var bortrifven. Hans blef mörk, men tog genast in
stången och hängde ut en ny tafla af samma slag.
Därpå satte han sig åter till sitt arbete och ordnade
de små träklossarne i rader, hvilka han lade på botten
i en grund trälåda.
Bakdörren till boden öppnades, och hans gamla syster,
som efter hustruns död hushållade för honom och hans
son, steg in.
»Har den där Nigels varit här igen?» sade hon. »Jag
hörde hans falska röst.»
»Nigels har varit här; men du skall icke vara afvog
mot honom!»
»Akta dig för den räfven! Ni talade så hårdt, att
jag hörde hvart ord! Han menar nog nu hvad han säger,
men i morgon tar han alltsammans tillbaka. Den skall
du inte lita på! Men Hans, jag vet, att hvad du gör
är rätt; och gör du rätt, så kan du gå dina ärenden
ensam. Lid för Kristi skull, men lid icke för andras
hämnd och icke för en kommande seger.»
»Så, så, gamla Karen, inte sådana ord; vi lida hvad våra
gärningar äro värda och därmed är den saken slut. -- Vill
du nu vara god och sitta här, medan jag går upp till
borgmästaren på en timme eller par. Och håll ett öga
på stångtaflan.»
Hans bytte om rock och gick upp till rådstugan,
där han snart träffade borgmästaren. Denne var en
välvillig man, som gärna ville, men icke kunde
göra något för att upplysa folket. Han åhörde
med uppmärksamhet Hans’ framställning af den nya
uppfinningens fördelar, och han lofvade att genast
söka använda den för rådstugans räkning. Därpå
öfvergingo de till allvarligare frågor:
»Det har försports klagomål öfver dina uthängda
taflor», sade borgmästaren; »du måste vara försiktig.»
»Det kan jag icke.»
»Dina vänner säga, att du skadar saken med dina
ritningar.»
»Om folket kunde läsa, skulle jag skrifva böcker;
jag måste tala deras språk för att bli förstådd.»
»Du skall skrifva böcker också.»
»Jag skall göra det!»
»Hans, vet du hvad du går att möta?»
»Jag vet! Det är blott en sak jag fruktar.
Min son ...»
»Min vän! Du vet det hemliga broderskapets eder att
bistå hvarandra; litar du icke på dem?»
»Stundom, stundom icke! -- Jag tänker emellertid
som så: det är i alla fall icke saken jag vill åt,
ty kyrkan är i sig själf en gagnelig inrättning,
nej, det är just mannen, det är sakens dåliga
handhafvare vi skola åt. Jag vill icke säga, att alla
ärkebiskopar äro skurkar, ty då sade jag en lögn,
utan det är förevarande ärkebiskop, blodskändaren
och rånaren, hvilken ägnas gudomlig dyrkan, som
jag vill utpeka; det är icke påfven såsom kyrkans
öfverhufvud jag angriper, ty kyrkan som samfund må
äga ett öfverhufvud, nej, det är Benedictus den och
den, skörlefnadsmannen, våldsmannen med titeln hans
helighet, som skall angripas.»
»Tror du, att jag såsom domare känner mig glad,
när jag dömer någon till döden; och likväl, det är
icke jag som dömer; deras brott hafva dömt dem genom
lagen, och jag uttalar blott domen. Bödeln, som utför
dödsdomen, är ingen mördare, men hans sömn är därför
icke lugn.»
»Det är icke roligt att vara bödel!»
»Men någon måste vara det! Hela detta samfund, som
kallas den heliga kyrkan, är en hydra med hundra
hufvuden, de nittionio växa igen, men blott ett af
dem är dödligt; slå af det! Det sitter i toppen!»
»Jag skall! Och nu farväl! Tänk på min son; jag skall
tänka på dina fyra, och man må slita tungan ur min
mun, förr än jag förråder någon!»
»Gå i frid, broder! Hvad vi hafva lidit, som sett
osanningen, men icke vågat röja den, det känna endast
vi; hvad vi hafva kämpat, har endast himlen sett, och
hvad vi hafva brutit, skall Gud förlåta oss. Altaret
är redt, offret är redo, folket väntar, att elden
från himlen skall tända det; ryck nu ner elden med
dina händer, och folket skall tro och varda frälst:
Amen i Jesu namn!»
»Amen!» sade Hans och gick.
Man hade förgäfves väntat den påflige nuntien
hela hösten, men nu i november kom han. Och han
kom som en väldig herre af denna världen och
hade ett följe på ett par hundra man till häst
och en hel svärm med munkar. Stockholm hade klädt
sig i festskrud; ut från fönstren hängde brokiga
kläden, fanor vajade från husgaflarne. Kyrkorna
stodo öppna, klockorna ringde, orgeln spelades,
mässor sjöngos och rökelse brändes. Storkyrkan i
Stockholm var klädd i stor festskrud; ljus brunno
på alla altaren, och det mässades i alla kapell, så
att det lät som i en bikupa, och röken stod så tjock
som i ett pörte, att man endast såg helgonbilderna
som i molnstoder. Tygblommor och granris prydde
ljusstakarne, och från de mörka hvalfven hängde fanor
med helgonbilder; högaltaret var klädt i rödt, ty
det var stor jubeldag. Kyrkans portar voro försedda
med kungliga vakter, hvilket skulle afhålla folket
från helgedomen, tills de med företrädesrättigheter
begåfvade hade intagit sina platser.
Först kommo skråen med sina åldermän och fanförare;
de gingo barhufvade och hade ljus i händerna; därpå
kom helga lekamagille med en ofantlig monstrans; och
hvarje samfund uppställde sig framför sitt kapell;
så kommo svartebröderna eller dominikanerna från
sitt slott, bärande i spetsen en Kristus på korset
i svart trä och behängd med dok, och de sågo ut som
nattfjärilar med sina svarta och hvita dräkter, som fladdrade
kring de gula vaxljusen; vidare gråmunkarne från Riddarholmen,
gråa som malar; därpå kungliga följet i festdräkt,
men kungen själf var borta i krig; sedan följde
borgmästare och råd och till sist ändå mera vakt. När
kyrkan var full, uppstämdes ett stort enstämmigt --
miserere, Herre förbarma dig.
Och så trädde ärkebiskopen fram för högaltaret. Det
var en femtioåring med ett likhvitt ansikte; ögonen
lågo inbäddade liksom i veckade svartblå hyenden,
och ner ifrån ögonvrån lupo mörka linjer; munnen var
skuren som med en rakknif, och när den öppnades, lyste
tandraderna så hvita och spetsiga som på en varg.
Sången tystnade och endast orgorna spelade ett
brusande jubilate, då pukor, trummor och basuner
stämde in, och från stora porten kom nu det påfliga
sändebudet med sitt följe. Då steg ärkebiskopen
ner och gick honom till mötes på gången; och när de
möttes, föllo de på knä och kysstes; och ärkebiskopen
reste sig först och utropade: »Gören dörrarna
höga och portarne vida, att ärones konung må draga
härin! Välsignad vare han, som kommer i Herrans namn,
Hosianna!»
Orgeln tystnade och ärkebiskopen höll sitt
hälsningstal till Kristi ståthållares apostel, som
nu hade lydt frälsarens maning och gått ut i all
land att förkunna sanningen och meddela syndernas
förlåtelse. Den helige fadern i Rom hade ändtligen
hört det lilla folkets i nordanlanden suckar efter
delaktigheten af nåden i Kristo och skickat en af
sina lärjungar att gifva dem denna delaktighet. Därpå
skildrade han de mödor och faror denne Herrans apostel
haft att utstå på denna långa färd och slutade med
ännu ett Hosianna.
Det påfliga sändebudet svarade därpå och kallade
ärkebiskopen ett sanningsvittne, icke därför att han
kallat honom (nuntien) en apostel, utan därför att han
(ärkebiskopen) verkligen var ett sanningsvittne. Sedan
utvecklade han orsaken till sitt besök. Den helige
fadern och den heliga kyrkan voro angripna af
antikrister, som under åtskilliga namn stuckit upp
sina hufvuden i Tyskland, och detta oaktadt man
redan för omkring femtio år se’n hade bränt ett af
dessa hufvuden, som bar det namnet Huss. Den helige
fadern hade med sorg sett den tidens otro, som blåste
lik en frostvind fram öfver hans vingård, och han
hade gråtit blodstårar öfver folken, men nu hade han
gripits af en helig vrede, och han skulle icke längre
ha rätt att fördraga det med tålamod, utan nu måste
han tukta dem med ris och skorpioner, och han skulle
träda med sina fötter på ormens hufvud. Därför gick
nu ett upprop ut till kristenheten att stå upp som en
man och lägga af sina jordiska ägodelar för Kristi
fötter och därigenom skaffa sig oförgängliga ägodelar
i himmelen.
Därefter gingo de båda prästerna upp till högaltaret
och stora gången blef tom, kantad på båda sidor
af munkordnar och borgerskap. Nu gick priorn i
Svartbrödra fram till nuntien och uppläste en
hälsningsskrifvelse, som han sedan öfverlämnade.
Som det började bli långtrådigt, uppstodo små halflåga
samtal mellan de väntande grupperna. Svartebrodern
Andreas, kallad »den store fiskafängaren» och som vi
lärt känna från hans morgonfiske utanför Gråbrödra,
vände sig till sin granne och hviskade:
»Tycker du, att ärkebiskopen ser ut som ett
sanningsvittne?»
»Jag tycker han ser ut som en brandvakt», svarade
den andre.
»Brandvakt!»
»Ja, han är så svart omkring ögonen.»
Nu gick gardianen i Gråbrödra fram med sin hälsning.
Därpå skulle borgmästaren fram. Han gick med darrande
steg och sänkta blickar. Som han icke kunde latin,
hade han låtit skrifva sitt tal på tyska. Han
framförde nu stadens hälsning och förklarade, att
staden var mycket lycklig att få se en apostel, som
den så länge hade väntat på, och att staden skulle
göra allt hvad den kunde för att understödja saken.
Här såg han upp, men råkade att kasta blickarne
åt sidan, och där blef han bakom en pelare varse
Hans, som liksom besköt honom med eldpilar ur sina
ögon. Det blef en kort stund alldeles tyst i kyrkan,
under det borgmästaren stod stum, men ärkebiskopen
kallade honom snart till mål igen medelst en torr
hostning. Borgmästaren gick på. Borgerskapet, som
alltid varit konungadömets starkaste stöd, skulle
också blifva kyrkans, den enda saliggörande kyrkans
väktare. Längre kunde han icke läsa, ty hans syn
förmörkades, öfverlämnande skrifvelsen, bugade han
och återvände till sin plats. Därpå stämde orgorna
i och sången brusade igen; men det lät slappt och
andaktslöst, ty man var trött och hungrig.
»Vet du, hvad vi få till middag i dag?» hviskade
Martin till Franciskus.
»Syndernas förlåtelse», svarade Franciskus.
Jubilate, recordate, et earum potestate, ljöd sången, under
det kyrkotjänarne buro fram den stora kistan, i hvilken
församlingen skulle offra till den heliga kyrkans
försvar och därför erhålla syndernas förlåtelse. Nu
slogos portarna upp, och vakterna släppte in
allmänheten. Slagna af den lysande prakten, döfvade
af rökelseångorna, gripna af sången och orgorna och
intagna af en helig skräck för Kristi apostel, som
syntes vid ärkebiskopens sida längst bort i koret,
föllo de ner på sina knän, jämrade och suckade
och kröpo så fram hela den långa gången. Det var
en rörande syn, och de båda vid högaltaret syntes
ett ögonblick skakade, då de sågo denna ström af
människosjälar, af kvinnor, gubbar och barn välta
fram mot dem, där de stodo vid foten af Kristi kors
med penningkistan framför sig, men deras vana vid
tempeltjänsten satte dem snart in i stämningen, och
de rätade upp sig, som om de voro tvenne gudabilder,
för hvilka folket knäböjde och kistan vore altaret.
I tre timmar vältade strömmen fram och släpptes ut
genom den lilla kordörren; nuntien och ärkebiskopen
voro hvita som mässlinnet af trötthet och hunger,
så att de stundom måste luta sig mot altarskranket
för att icke falla, och de tvungos oupphörligt byta
om fot, för att folket skulle komma åt att kyssa dem.
Sångarne hade tystnat af mattighet, och endast orgeln
uppgaf ännu några jämrande läten. Munkarne pratade
halfhögt, och till och med borgarnes skrån hade
tröttnat i andakten, ty de satte sig ner på trappsteg,
pelarsocklar, murutsprång och hvad de kommo åt.
Slutligen hade vakten också tröttnat, och
portarna stängdes. Då syntes ändtligen ett slut på
strömmen. Man andades åter, och kistan var full,
så full, att en diakon måste gå fram med ett bäcken
att mottaga de återstående skärfvarne.
När sista tonen af orgel och sång förklingat och
nuntien och ärkebiskopen föllo på knä, för att
göra den tysta bönen, just då de skulle taga upp
handkläde att dölja sina ansikten, råkade de i en
sådan skälfvan, att de hoppade på sina knän, och
de sågo den ena på den andra, som om de icke trodde
sina ögon. Ur deras handkläden hade på bönpallarne
nedfallit tvenne pappersblad, på hvilka stod att
läsa med stora bokstäfver: »Kan man köpa syndernas
förlåtelse?» och därunder: »Det är svårare för en rik
att komma in i himmelen än för en nål att gå igenom
ett kamelöga.»
Liksom fattade af samma tanke, stoppade de papperen i fickan
och vände sig därefter välsignande ut mot församlingen.
Men då hördes ett ljud löpa igenom hela kyrkan,
som när vinden rör om i en torr löf hög; det frasade
och hviskade, och hvar annan munk höll i sin hand
ett papper, som han tagit upp från golfvet efter den
aflägsnade folkströmmen och på hvilket var tryckt:
»Kan man köpa syndernas förlåtelse?» Ärkebiskopen och
nuntien gingo in i sakristian. Då höjdes ute i kyrkan
först ett sorl, det ökades till gny, och snart hördes
skrik.
Inom en half timme var kyrkan tom. Men golfvet
var hvitt af papperslappar.
När Hans kom hem om eftermiddagen, satt hans syster
i sin lilla kammare och sydde. Boden var stängd i
anseende till den stora aflatsfesten, luckorna voro
tillslagna, och en brasa brann i Spiseln.
»Nigels har varit här», sade gumman.
»Såå», svarade Hans. »Hvad ville han?»
»Han var mycket ledsen, emedan han förlorat sin
syssla.»
»Har han förlorat sin syssla?»
»Ja, sedan påbuden numera tryckas, hade fem skrifvare
i rådstun blifvit öfverflödiga. Man hade kastat lott
om hvilka som skulle gå, och lotten hade fallit på
honom. Men hvad värre var, hans blifvande svärfar
hade brutit trolofningen.»
»Stackars gosse! Intet godt som icke för något ondt
med sig. Den enes bröd, den andres död.»
»Ja, du har alltid varit god mot honom, och han
erkände det själf, då han var här och lånade din
trycklåda.»
»Lånade? Min trycklåda?»
»Ja, han sade, att du gifvit honom lof.»
»Jag?»
Han gick hastigt ut i boden och letade. Därpå kom
han in i kammaren igen.
»Jag har aldrig gifvit honom lof att låna
den. Lyckligtvis tog han den mindre. Det var
underligt, att han kunde säga så?»
»Jaja! Du skulle aldrig trott honom, det var det jag
sade dig. Nå, var det vackert i kyrkan?»
»Slutet var godt!»
»Vi ha kanske icke sett slutet än!»
»Hvar är min son?»
»Han är hos grannen och leker!»
»Jag längtar efter honom.»
»Han skall strax vara häri Du ser så bedröfvad ut,
käre broder!»
»Jag är bedröfvad intill döden, ty jag fruktar bördan
blir mig för tung.»
»Tänk på Kristus.»
»Jag gör det, men mitt hjärta krymper i bröstet,
när jag tänker på mitt barn och på dig!»
»Kära gossen, om din sak är rättfärdig, kan ingen
dig fördärfva, och jag vet den är rättfärdig. Har jag
knarrat och varit svår mot dig, så har det berott på,
att jag varit rädd om dig. Skulle det värsta hända,
nå, så har du dött för att de andras själar skulle
vinna frälsning. Men Hans, var icke svag, ty mänskorna
äro onda; visa icke, att du darrar, ty de skola säga,
att du ångrar dig, och tänk på, att du snart kanske
skall möta ditt barns mor...»
»Ja, hvad skall hon säga mig då, när hon icke finner
honom?»
Den gamla kvinnan reste sig och svarade med flammande
blickar:
»Hon skall säga så: du gick i den bittra döden för
att rädda din son och allas söner från lögnens andar,
och därför skall du sitta vid lammets tron! Det skall
hon säga!»
Hon gick ut och återkom med den åttaårige sonen, som
var helt röd af leken och icke gärna ville afbryta
sitt nöje för att gå hem. Han satte sig purken i ett
hörn och visade ingen benägenhet att hälsa fadern,
och då denne strök håret ur hans panna och ville
smeka honom, röck han otåligt på axlarne och vände
sig bort. Ett outsägligt smärtsamt uttryck i faderns
ansikte upprörde den gamla systern, så att hon ville
banna gossen, men fadern lugnade henne och sade
endast: »Den mänskliga naturen! Sådana ha vi alla
varit!»
Och han gick in i den lilla boden och tände
sin lampa. Nu skulle det ske! Här i den trånga
kammaren skulle de små tropparne ordnas och ledas
ut i det stora slaget. Han kastade af sig rocken och
började sätta upp, utan att hafva manuskript, ty han
författade på samma gång. I går hade han angripit
saken, i dag skulle han angripa dess handhafvare.
Han arbetade till långt fram på natten, utan att låta sig
störas. Vid midnatt gick han ut i kammaren, där gumman
och gossen gått till hvila. Där låg hans son och sof. Han
drömde om sina lekar, ty han log och rörde armarne.
Fadern betraktade honom. Grymma tankar, bittra förebråelser
stego upp. Han mindes hur han med en linjal slagit dessa
små fingrar, då de rört om på hans arbetsbord och
förstört en hel natts möda. Hvad han ångrade detta
nu! Han böjde sig ner och kysste den lilla handen, som
tycktes rycka i några luftiga tömmar och köra ett lika
luftigt spann af bevingade små rödmålade trähästar
från julmarknaden öfver en äng af blåa ullgarnsblommor
genom en skog af julgranar med äpplen i.
Därpå stoppade han ner täcket på sidorna och lade
lakanet slätt under hakan; läste en tyst bön och gick
in till sitt arbete igen.
Samma nattmörker, som insvepte det gamla
stenhuset vid Järntorget, sväfvade också omkring
Gråmunkaklostret. En kall nordvästvind från Mälaren
piskade snöflingor på de långa byggningarne och
kom en gammal gisten hornruta att bukta sig i ett
litet fönster på den norra längan. Den lyste som ett
glödande vargöga i natten, denna rödgula ruta, ty
innanför brunno ljus. Och vid ljusens sken satt inne i
den lilla varma kammaren Nigels skrifvare och tummade
sitt röda skägg, lutad öfver Hans brefmålares lilla
trycklåda. Men han var icke ensam, ty vid hans sida
stodo bokvårdaren Martin och afskrifvaren Franciskus
och höllo hvar sitt glas glödgadt rhenvin i händerna.
»Jag ser intet möjligt sätt att komma åt honom»,
sade Nigels. »Han är intet helgon, men han har icke
begått någon låg handling.»
»Det är inte frågan om det nu», sade Martin. »Hans
har folket med sig, ty han har rätt, det är inte tu
tal om det; här gäller blott att beröfva honom detta
anseende.»
»Det är sant», sade Nigels, »men äro alla medel
tillåtliga?»
»Alla medel äro tillåtliga.»
»Men mitt samvete tillåter mig knappast», invände
Nigels.
»Åh prata», sade Martin. »Tiden är långt framskriden,
och i morgon måste han vara störtad. Till saken
alltså: hvad skall man skrifva? Lefver han icke
tillsammans med sin syster? Jo! Alltså skrif: han
lefver tillsammans med sin syster.»
»Men det är ju tvetydigt?» invände Nigels.
»Jag tycker det är tillräckligt tydligt! -- Vidare! Han
har lämnat klostret i Warnhem, det gjorde han rätt i, förstås.
Alltså skrif: han har blifvit bortkörd från klostret, och
nu hämnas han med nidskrifter. -- Vidare, kan man inte
säga, att han är Hussit?»
»Jo, nog har han läst Huss’ skrifter», sade
Nigels. »Men säger man, att han är Hussit, så kommer
han på bålet.»
»Nåväl, kalla honom Hussit; det är ett godt ord! --
Men för att icke det skall se ut, som vi ville hämnas
på honom, måste folket uppviglas, så att de taga
första steget. Skrif, att han förvarar kättarskrifter
i sitt hem och att han har häxeri för sig.»
»Ja, men det är fult», sade Nigels och tuggade
pennan. »De skola storma hans bod!»
»Alldeles, ja! Häxeri alltså! Skrif!»
»Ni äro sköna, ni», sade Franciskus och värmde
händerna framför brasan.
Och de röda vaxljusen, dem fromma människor skänkt
för sina själars ro, gräto blodröda tårar öfver
gärningen, som de belyste med sitt klara sken, de
lyste på de smutsiga Iskariotshänder, som skändade
ett af människoandens vackraste fynd i bildningens
stora sophögar, och det gråa rummet med dess damm och
spindelnät fylldes af doften från vax och drufva;
vaxet, som flitiga bin samlat på blomsterängar,
drufvan, som solen pressat ur det hårda vinberget.
Novembersolen lyste på snöhöljda gator och torg
morgonen efter den stora aflatsfesten. Hans satt i
sin bod som vanligt, men såg trött ut; ett hemskt
lugn lyste öfver hans ansiktsdrag, liksom hos en
lifdömd, som vet, att han skall dö, men icke vet
när. Stenhufvudet ofvanför porten var hvitt af
rimfrost, och istappar hängde från dess mun; kåken
såg kuslig ut som vanligt; men folket, som rörde
sig på gatorna, var lifligare än eljest. De stannade
i hörnen och samlades omkring någon läskunnig, som
högt föreläste ur ett pappersblad. Gruppen sorlade
och upplöste sig. Det kom en ny grupp, hörde och
skingrade sig. Detta hände icke blott på Järntorget,
utan på nästan alla öppna platser, där man också
hittade tryckta plakat, än liggande midt på gatan, än
uppslagna på knutarne. Att uppståndelsen var stor kan
man döma af plakatets titel, som hade denna lydelse:
»Fullständig bevisning att 1:0 ärkebiskopen icke är
något sanningsvittne; 2:0 att påfvens sändebud icke
är någon apostel; 3:0 att den helige fadern icke
är helig.»
- På godt och ondt (1/3) 95-017
- På godt och ondt (2/3) 108-117
- På godt och ondt (3/3) 118-124
svenska boktryck från 14- och 15-hundratalet.
- Odlad frukt - 1
- En ovälkommen - 37
- Beskyddare - 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94
- På godt och ondt - 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124
- Utveckling - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170
- Paul och Per - 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192
- Nya vapen - 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215
- En triumf - 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226
- En begrafning - 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234
- Tschandala: Första delen - (onumrerad sida)
- Tschandala: Andra delen - 280
- De lycksaliges ö
- De lycksaliges ö: Första kapitlet - 341
- De lycksaliges ö: Andra kapitlet - 346
- De lycksaliges ö: Tredje kapitlet - 352
- De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet - 356
- De lycksaliges ö: Femte kapitlet - 362
- De lycksaliges ö: Sjätte kapitlet - 366
- De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet - 369
- De lycksaliges ö: Åttonde kapitlet - 376
- De lycksaliges ö: Nionde kapitlet - 381
- De lycksaliges ö: Tionde kapitlet - 384
- De lycksaliges ö: Elfte kapitlet - 388
- En häxa - 393, 394, 395, 396, 397, 398, 399, 400, 401, 402, 403, 404, 405, 406, 407, 408, 409, 410, 411, 412, 413, 414, 415, 416, 417, 418, 419, 420, 421, 422, 423, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 431, 432, 433, 434, 435, 436, 437, 438, 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445, 446, 447, 448, 449, 450, 451, 452, 453, 454, 455, 456, 457, 458, 459, 460
- Sista skottet - 461, 462, 463, 464, 465, 466, 467, 468
- Vid likvakan i Tistedalen - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 469, 470, 471, 472, 473, 474, 475, 476, 477, 478
- Stråmannen - 479, 480, 481, 482, 483, 484, 485, 486, 487, 488, 489, 490, 491, 492, 493, 494, 495, 496, 497, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 504, 505, 506, 507, 508, 509, 510, 511, 512, 513, 514, 515, 516, 517, 518, 519, 520, 521, 522, 523, 524, 525, 526, 527
- En kunglig revolution - 528, 529, 530, 531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538, 539, 540, 541, 542, 543, 544, 545, 546, 547