Paria. II. Legend

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

II.

Legend.

Ned mot floden gick den rena,
Sköna makan till Braminen,
Han, rättfärdighetens stränge
Öfver synder höjde tolk.
Dagligt så hon hämtar vatten
Ur den helga, svala böljan.
Men hvar har hon krus och ämbar?
Sådant hon behöfver ej;
Ty för hennes fromma händer
Rörlig våg sig härligt formar
Till en glob utaf kristall.
Och i hågen glad och skuldfri,
Nu med globen hem hon nalkas,
Bringar den åt sin gemål.
Så i dag, när morgon randas,
Kommer hon till bön vid Ganges,
Lutar sig mot stilla ytan --
Då en plötslig återspegling
Af en himlasyn i rymden
Ilar hennes blick förbi:

Hög utaf odödlig skönhet,
En ur gudens eget väsen,
Innerst ur hans skapartanke
Sprungen ynglingagestalt.
Vid hans anblick sällsamt gripen
Och i djupet af sitt hjärta
Rörd af känslor onämnbara,
Vill hon glömma sig i skådning,
Skådar än med bortvändt öga.
Hon förvirrad följer floden,
Sänker där en hand som skälfver.
Ack, den gör ej mer sin tjänst!
Ty den helga, klara böljan
Flyr för henne, glider undan,
Svallet sluter sig tillsamman,
Blott ett öde djup hon ser.

Armen sjunker, foten stapplar.
Denna stig, bär den till hemmet?
Vill hon tveka -- ta till flykten?
Hvad besluta här, då tanken
Vägrar både råd och hjälp?
Så inför sin man hon träder.
Första blicken dömer henne,
Och den stränge fattar svärdet,
Släpar henne bort till kullen,
Där förbrytarena blöda.
Kunde hon ej göra motstånd,
Ej med ord sin sak försvara,
Skyldig, fastän utan skuld?

Och med blodigt svärd han vänder
Tungsint till sin tysta boning,
Då han möter där sin son.
»Detta blod, hvems är det, fader?» --
En förbryterskas. -- »Visst icke,
Ty det torkar ej på svärdet
Liksom blodet af en brottslig;
Flyter som ur såret friskt.
Moder, kom härut, o moder!
Orättvis var aldrig fader,
Säg mig hvad han nu har gjort!» --
Fråga icke! Det är hennes. --
»Hvilkens blod?» -- Tyst, säg ej mera! --
»Detta är min moders blod!?
Hvad har händt, hvad har hon brutit?
Svärdet ur din hand jag rycker;
Må din makas lif du taga,
Men min egen moders ej!
Liksom hustrun den hon tillhört
Följer än i bålets lågor,
Med sin enda dyra moder
Sonen dele svärdets död!»

Håll -- dig hejda! ropar fadren.
Än är tid. Fort -- ila, ila!
Foga hufvudet till kroppen,
Sedan rör därvid med svärdet!
Strax hon lefver -- följer dig.

Snart i andlös brådska ser han
Häpen tvenne kvinnokroppar,
Tvenne hufvud -- lagda korsvis.

Hvilken fasa -- hvilket val!
Och han tar sin moders hufvud,
Trycker kyss på bleka läppar,
Till den närmsta kroppen fogar
Han det ifrigt -- och med svärdet
Fromt beseglar så sitt verk.
Väldig en gestalt sig reser;
Och från modrens dyra läppar,
Oförändradt gudaljufva,
Hör han fasansfulla ord:
Son, o son, hur öfveriladt!
Bredvid kroppen af din moder
Hufvudet utaf en brottslig,
Sjunken kvinna, som förblödde
Rättvist under lagens svärd!
Nu på hennes kropp du ympat
Mig till alla dagars ända.
Vis i vilja, vild i handling,
Skall jag gå i gudars sfär.
Bilden af en himlayngling
Sväfvar skön framför mitt öga,
Men när synen hjärtat hinner,
Väckas stormande begär.
Alltid så han återvänder,
Höjer mig och drar mig neder,
Än fördunklad, än förklarad.
Brama har bestämt det så.
Han befallde vingars färgprakt,
Ljusa anletsdrag och lemmar,
Gudahärlig ynglingsskapnad
Mig att fresta, att förföra.
Frestelse är sänd från ofvan,

Om så gudars vilja är.
Så skall jag, Braminens maka,
När mitt hufvud gästar himlen,
Känna makter, som till jorden
Och till Parias draga mig.

Son, jag sänder dig tillbaka
Till din fader -- trösta honom!
Icke för botgörarjämmer
Eller trotsig själfbestraffning
Söken upp en ödemark!
Vandren ut i vida världar
Och i alla tiders tider
För den ringaste förkunnen
Att hans böner Brama hör!

Ingen är för honom ringa.
Den som släpar sig förlamad,
Som i vildt förvirradt sinne,
Dyster, utan hjälp och räddning,
Om han är Bramin, om Paria,
Riktar blickarne ditupp,
Han skall känna, skall förnimma
Att där flamma tusen ögon,
Lyssna stilla tusen öron --
Intet döljer sig för dem.
När jag till hans tron mig lyfter,
Ser han mig, den fasansvärda,
Som han gräsligt omgestaltat,
Och för mig han ömmar evigt --
Er till godo komme det.

Och jag honom varmt skall mana,
Säga, rasande i yra,
Allt som tanken yppa bjuder,
Allt som genom barmen brusar.
Hvad jag tänker, hvad jag känner --
Det förblifve hemlighet.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Femte bandet'

Goethe, Visor och Dikter


Goethe, Ballader

Sju engelska dikter


Béranger, Tio sånger


Sully Prudhomme, Fyra dikter


François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter