Poesiens vandring
Det stod en fest på solbelysta höjder,
Ett gästabud för lyckans barn tillreds;
I marmorsalar bodde lifvets fröjder
Inom en magisk, otillgänglig krets.
Kring nöjets brunn, som sprang i kolonnaden,
Hvar gäst behöll den plats dit han kom först
Och fann, bredvid den gnistrande kaskaden,
En lagom skål i mån utaf sin törst.
I dag liksom i går ett sorglöst vimmel
Berusades af skönhet och af glans;
Dock fanns en fläck på denna högblå himmel,
I nektarskåln en droppe malört fanns.
De visste att i hålor djupt bland gruset
Ett annat släkte byggt vid höjdens fot,
Att lyckans blomkalk, vaggande i ljuset,
Sög färg och doft ur denna dunkla rot.
De strödde neder till eländets bygder
En handfull håfvor -- ty man var ju god.
Se’n skars i marmor gyllne namn på dygder
Och gifmildhet där stod och ädelmod.
Liksom Athene utur Jofurs hjärna,
Så fram ur deras bästa känslor sprang
En ljusets dotter, poesiens tärna
Med blick af himmel och med tal af klang.
Hon sväfvade omkring de rika borden
Och bragte underbara rosors gärd,
Hon sjöng -- man hänryckt lyssnade till orden
Och allt var godt i denna bästa värld.
Så fortfor hon att blomsterströ och sjunga
För öfvermätta än i kvällens frid,
Då tankar tycktes domna vallmotunga
I dagrarnes och skuggans brytningstid.
Ett skimmer steg på hennes skära kinder,
Hon lade friska rosor i sin korg.
Från slumrarne hon smög förutan hinder
Med uppfäst tunika ur mörknad borg.
Hon styrde vandringen till nödens hålor
På trappafsatser nedåt droppstenshvalf,
Och guldsandaln kring hennes fina sålor
Vid fjäten klibbade -- af köld hon skalf.
Hon kom, hon såg -- där steg ur nattens gömmen
Ett rossligt sorl som af en gyttjig flod.
För synerna ur hungerns herradömen
Med sina däfna rosor stum hon stod.
Mot korgen magra händer vildt sig sträckte,
Men föll på blomstren skenet från ett bloss,
Ett hånskratt ljöd, som sångens mö förskräckte:
Hon bringar blommor -- blommor blott -- åt oss!
Hon flydde hemåt före hanegället
Med örat ännu fullt af hesa skrik.
Kaskaden lekte väl på gamla stället,
Men nöjets värld var icke mer sig lik.
De sälla vaknade ur ljusa drömmar
Och hälsade: välkommen, hulda mö!
Ack, sinat hade läppens välljudsströmmar
Och inga rosor hade hon att strö.
Och glädjen klang med ens så kall och tvungen
Och det var bitter smak på nektarns brunn.
All harmoni var hjälplöst söndersprungen,
Se’n sången brast på hennes bleka mun.
Förgäfves lät man höga dygder tala
I gyllne skrift från väggens marmorfält;
Ett hemligt tvifvel stod ej att hugsvala,
Hur djärft än sades: allt är väl beställdt.
Men drömlös lyssnare i midnattsstunden
Ett ljud förnam, som han med bäfvan tydt:
Det lät som spadtag. Tiden gnagde grunden
På åldrad värld, från hvilken sången flytt.
Aktivera autouppdatering av kommentar