Rörande Ulla Winblads flykt

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Vår Ulla låg i sängen och sov
 med handen under öra,
 och ingen mer än krögarn fick lov
 på nyckelhålet röra.
 Utanför på krogen, bror,
 var det så tyst som om natten;
 intet öl fanns, om du tror,
 nej, knappt en droppa vatten
 Tyst på tå, så nöjd och kvick,
 kring sängen gubben vandra,
 tog på täcket, log och gick
 och viska vid de andra.
 Ulla snarka,
 frös och sparka,
 täcket över huvut drog,
 kröp inunder
 med ett dunder,
 vände sig och log.
  
 Regnbågen vid en glimmande skur
 på fönsterrutan glittra.
 I taket på sin pinne i bur
 ren krögarns hämpling kvittra.
 Vid sefirens ljuva fläkt
 fönsterna darra på haken.
 Ulla blev ur sömnen väckt,
 men kunde knappt lbi vaken;
 av och an hon kasta sig
 och svängde kring med armen,
 grät i sömnen bitterlig
 och klöste sig i barmen.
 Än hon ksratta,
 än hon fatta
 i sängstolpen och i stoln,
 tog fram skona
 och på rona
 knäppte underkjoln.
  
 För spegeln Ulla stänkte sin barm
 med vin och rosenvatten:
 Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
 och flor kring schäferhatten.
 Liksom, när på Pafos' ö
 kärleksgudinnan uppvaknar,
 allting tycks i vällust dö
 och sorgen blott man saknar,
 likså krögarn mer och mer
 av ångst och vällust stamma,
 då vår Ulla satt sig ner
 att sina lockar kamma.
 Folk och näring
 och förtäring
 glömde gubben i sitt kvarl,
 debitorer,
 kreditorer,
 majshus och fiskal.
  
 Kring Ullas hjässa, pudrad och grann,
 nu flögo trenne gracer.
 Cyteren sjöng och kärleken brann
 bland lockar, flor och gaser.
 En sefir mot spegeln flög
 fram med en örslev och spada,
 och en ann sin vällukt smög
 i lockar och pomada.
 Med en tång en kupidon
 i spisen satt och flåsa;
 brydd, en ann, i vredgad ton,
 höll på ett eldkol blåsa.
 Lekar, löjen,
 kval och nöjen
 skifta präktigt om varann.
 Krögarn blunda,
 mer han grunda,
 mer hans hjärta brann.
  
 En änglahy, en leende mund,
 ett blottat bröst av våda,
 ack, himmel, ack, var timma och stund
 nytt paradis begåda!
 Men av all naturens prakt,
 hjärtat til vällust och plåga,
 röjde mest sin ljuva makt
 två ögåns vackra låga.
 Såg hon upp, förtjustes allt;
 och blunda hon med öga,
 rördes blodet varmt och kallt
 med suckar til det höga.
 Maken tunga
 til att sjunga
 och en röst så skär och klar
 och så böjlig
 finns omöjlig —
 det sa krögarfar.
  
 Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
 så kär, en peine och nyter!
 Kring Ullas ben, på stoln där hon satt,
 han strumpebandet knyter,
 drog på skon och av och an
 smorde med borsten på lädret.
 När hon gäspa, gäspa han
 med näsan högt i vädret.
 Hennes hals en rutig duk
 av brandgult silke höljde;
 och dess barm, så vit och mjuk,
 de yra lustar döljde.
 Håret hängde
 och sig slängde
 uti mörka buckor fritt.
 Tröjan, spänder,
 i små ränder
 skifta rött och vitt.
  
 Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
 med pontak överslagen,
 sprang ini krogen, fyllde en kopp
 med fin likör för magen.
 Sockerskorpan til sin sup
 såg man den sköna nu bryta —
 Astrild brann i glasets djup
 och Bacchus på dess yta.
 Nu fick allt en ny natur,
 ny frihet, lust och lycka,
 från en rik med silverur
 til tiggarn vid sin krycka.
 Ullas miner,
 öl och viner
 ge en gudafröjd...gutår...
 Slikt härbärge
 ej i Sverige
 fås på många år!
  
 Men himmel, ack, hur bytes allt om!
 Bäst Ulla ömsar stubbar,
 i dörrn på tröskeln ... gissa...vem kom?
 Jo, fyra halta gubbar,
 en med värja, sned och vind,
 och med en tågstump den andra —
 och den tredje, som var blind,
 tog nymfen bort och vandra.
 Himmel, ack, vad larm och skrik!
 Vår Ullas rop mig sårar.
 Varje gäst satt blek som lik,
 och krögarn fällde tårar.
 Kvar på bänken
 framom skänken
 där står Ullas rännvinsglas
 tom och sprucket
 och utdrucket...
 Så slöts vårt kalas.
  
 Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
 din sköna bild att måla.
 Nu går du bort, sen länge du blänkt
 och fått min duk bestråla:
 Men kring Fröjas fria fält
 sjunges ditt lov vid cymbaler,
 liksom Vestas lov så gällt
 sjungs av de små vestaler...
 Hölj dig med ditt vita dok,
 spinn kamull på din slända,
 spinn och sjung och läs din bok —
 din sol kan återvända!
 Tiden lider,
 dagen skrider:
 tro att lätt från skrubb och ris
 Astrilds vingar
 snart dig svingar
 i sitt paradis!

Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman, 1790)


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter