Renässans

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

"Ja, sköna sirater, vid Pluto,
har skidan till värjan, du bär,
de röja din konst, Benvenuto,
- låt se, huru klingan är!"

Så ropade vännernas skara
och mäster Cellini log.
"Nå, fram med din stolta Ferrara,
drag blankt!" - Cellini drog.

"Se hit, det är klingornas klinga,
en bättre har aldrig fåtts,
med den skall Cellini tvinga
sig fram överallt på trots!

Vart hånsord från skamlösa strupar
skall tystas med denna egg,
med den vill jag slåss, tills jag stupar,
helt ensam med rygg mot vägg!

Med den vill jag skydda min flicka,
min konst vill jag skydda med den,
med handen på den vill jag dricka
en skål för min enda vän!"

Men hon, som bar kruset med vin i,
blev blek och blev röd igen
och viskade sakta: "Cellini,
vad heter din enda vän?"

Han svarade: "Vänskapen flyter
i havet som Tiberns älv,
den vän, som ej vänskapen bryter,
han heter så här - jag själv!"

Och tumlaren tog han från brickan
och klingan i skidan han stack
och slingrade armen om flickan
och kysste och log och drack.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter