Romantik

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En sommarkväll, när solen sänkte
sitt klot mot havets blanka yta,
jag satt och såg i aftonglansen
våg efter våg mot stranden flyta,
tills mina trötta ögon lycktes,
mitt huvud sjönk mot bröstet ner,
men, fast med slutna ögon, såg jag
mer klart än mänskoöga ser.

Uti den flod av ljus, som solen
göt över havets vågor vida,
en farkost syntes, konstrikt formad,
af svanar dragen framåt glida;
med purpurtält i gyllne bakstam,
en härlig kungasnäcka lik,
den flöt på böljan som en fågel
vid stilla, smältande musik.

Inunder tältet, ljusomstrålad,
där låg en flicka, skön som dagen,
en bild av mina drömmars drottning —
jag skådat förr de väna dragen.
»Följ med, kung Astolf», ljöd nu sången
som från ett tusenstämmigt kor
och likväl som en viskning sakta,
när fram till stranden snäckan for.

Som viljelös av andehänder
jag fördes till den skönas sida,
svanarna lyfte vita vingar,
och ut gick färden i det vida.
»Stilla, o stilla, vila, vila» —
den underbara sången ljöd;
»hur luft med svanevingar ila
till glädjens värld från jordens nöd!»

I fjärran låg en ö så fager,
af solljus som en ram omsluten,
en blomsterkrans, av änglahänder
i Edens under fordom bruten;
dit gick vid strängaspel och sånger
som i en dröm vår sköna färd.
»Välkommen hit, kung Astolf», ljöd det,
»till fantasins undervärld.»

Längs gröna, sammetsmjuka stränder
kanaler inåt ön sig sträckte,
vajande palmer, blomrik myrten
med lövigt valv dem övertäckte;
så klart var vattnet, att det tycktes,
som om vår färd i luften gick —
det var som tiden stilla stod
i ett oändligt ögonblick.

Men se, vad syn! — halvt övervuxen
av yppig murgrön, ros och lager,
en gotisk borg i matt belysning
av solens sista, skära dager!
En lind med gyllne blad och blommor
stod som på vakt vid slottets bro,
och i dess krona satt en fågel,
som sjöng var jordisk sorg till ro.

Vid strandens gullsand snäckan rörde,
när solen sjönk vid himlaranden;
min drömmande ledsagarinna
steg upp och tog mig lätt vid handen:
då sjöng det uti lindens krona,
det klang i varje blad av gull,
och fågeln spelade så fagert,
att världen var av välljud full.

Vi stod vid varandras sida.
»Välkommen, Astolf», nu hon sade,
»välkommen till Felicias boning» —
och mot mitt bröst sitt huvud lade;
nu öppnade sig slottets portar,
ljus strömmade utur dess valv,
och kring oss föll ett regn av rosor,
att luften utav blomdoft skalv.

»Välkommen, Astolf, till de nejder,
dit aldrig jordens oro hunnit,
där mången, hård mot livets smärta,
till sist av inre glöd förbrunnit,
där Tassos sjuka själ var lycklig
och där den store William satt
en gång i drömmar luft försjunken
en underskön midsommarnatt.

»Här har naturen liv. Var blomma
har ord och toner; bäcken talar,
och i de bleka månskenskvällar
från lunden svara näktergalar;
på varje tuffa älvor dansa,
och näcken spelar än därvid,
och en lycksalig glömska skiljer
oss evigt här från livets strid.»

Vid borgaled stod liten tärna
med dryckesbägaren fylld till randen:
»Drick, Astolf, drick! — som eld det bränner,
spill ej en droppe ut i sanden!
När du en gång den drycken smakat,
släcks aldrig mer ditt hjärtas brand,
en evig längtan drar dig ständigt
till diktens trolska sagoland.»
</poem>



                *   *   *



Hör, då stiga som ur jorden

från Felicias höga borg

tunga suckar, doft och dystert,

som af en oändlig sorg;

och ett eko hemskt och tydligt

genom all naturen ljöd,

som i fordomtima ropet

»Ve, den store Pan är död!»



Jag såg upp. I nattens skuggor

sjönk min rika skönhetsvärld,

kallt mig verklighetens järnhand

drog ifrån min drömmarfärd;

och från all naturen åter,

som ett dämpadt jämmerskri,

samma tunga suck jag hörde,

och en maning ljöd däri:



Lifvet ej till lek är gifvet,

lidande dess lösen är;

sträfva, strida och försaka

är dess eviga mystär.

Plikten kallar, bort med leken,

världen är ej längre ung;

död är sagan, — blott i drömmen

är du, dåre, Astolf kung!

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter