Rosa mystica

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Blommornas drottning min sång! som förr åt hennes vasaller
ägnat jag har! Åt rosen min sång och åt hennes mysterier,
dem jag nu röja vill med fara begå sacrilegium.
Fem heter rosens tal, den enklas ej att förglömma.
Fem trianglar gå ut ifrån fästets fullkomliga cirkel;
kronblad kallas de ju, samt bilda i skruvande stigning
regelrätt en spiral; hos Cartesius heter den virvel.
Blomman hon går i en krets, men den vänder icke på spåren;
stiger för varje slag, och skruvar sig upp emot ljuset.
(Samma metod har vår sol, och hela systemet för övrigt.)
Kronbladen fem en femhörning bilda kring centrum –
så pentagonen är klar; den gömmer på fruktbara gåtor;
binder man hop dess hörn, så syns pentagrammet därinne,
likbenta, likstora tre trianglar, som korsa varandra:
kallas pentalfa det ock, ty fem stycken alfa den bildar.

Alfa är allfaders namn; för detta viker det onda.
Heliga pentagram, besvärjarens mäktiga tecken,
skyddande krafter åt rosen du gav, i brudjungfrurs kransar,
eller på gravarnes grus att vårda den heliga vilan.
Nu må likvisst man märka uppå hur skönheten följde,
när under linjernas lek gick fram det stela pentalfat.
Se, i det gyllene snitt de tvärlinjer skära varandra;
därför är rosen så skön, ja skönast bland markernas blomster.
Också de kupiga blad, som bekransa de hemliga delar,
brännspegelns former de fått, att suga de värmande strålar
ned ifrån himmelens sol och lysa på rosornas bröllop.
Ännu en hemlighet hon gömmer, den blommornas drottning.
Rosen har löst det problem, som Dürer och Newton bland andra
fåfängt de sökte få ut; det heter: »att tredela vinkeln».
Se på vart hörn ini blommans figur den rosiga femsing,
diagonalerna jämnt i trenne delar dem dela:
spetsiga vinklar med sex och trettio grader på varje,
då polygonens hörn är själv ett hundra och åtta –
hundra och åtta, det tal från himlarymden är lånat:
Venus’, planetens tal; och rosen är helgad åt Venus!
Kärleksgudinnan den fått med fägringen, doften och tornet.
Vek som en vidja han är, den busken fagrast av alla,
smidiga spön han består, med taggar som gäddornas tänder;
blommorna bryter du ej, om icke med blodiga fingrar;
sätter du yxan till rot, hon växer igen och förökas;
elden aktar hon ej; i egen aska hon frodas,
trivs vid den dammiga väg, och på stenören är hon ju hemma,
blott hon får sol och får luft; det är mäktiga kärlekens blomma.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Sagan har sagt, att näktergalen i rosen förälskas.
Sannolikt är det ej så, men törnskatan älskar den busken,
icke för blommornas skull, men för taggarnes; kunde man tro det?
Fågelen bygger sitt bo i skydd av de stickande törnen,
också på taggarnes udd hon spetsar sitt offer till nöje...
Blodiga offer hon ger åt Afrodite den grymma.
Rosen, hon älskar se blod; det är nu en gång hennes lynne;
känslig och grym, vid en kyss, vid en fläkt hon faller i sönder;
lida det mäktar hon ej, men hjälper när andra de lida.
Se, när som hösten har gått, och allt står ödsligt och naket,
busken är röd lik en eld, på varje topp syns en flaska.
Tåreflaskan ej olik, som än i österlandet man brukar –
detta man kallade förr signatura rerum: naturens
tydliga vink om en lönnlig kraft, som i växten sig döljer.

Tänk när ditt öga är sjukt, är trött av mödor och tårar,
då skall aptekaren ta och sjuda av rosor ett vatten.
Bada ditt öga däri, och snart dina blickar sig klara;
kanske vad nyss du såg svart i rosenderött får du skåda.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter