Rosalie

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

"Den dygdige är säll; dygd är den största skatten!" ...
så sade jämt min mor, med blek och magrad kind,
      åt sill och möglat bröd, drack vatten
      och spann vid lampa sent på natten
          och bodde i en vind.

"Den dygdige är säll!" ... Jag denna läxa hörde
och svalt och trodde den som fromt och lydigt barn.
      Men snart man oss ur vinden körde,
      i räkning upp för hyran förde
          vår spinnrock och vårt garn.

"Den dygdige är säll: han segrar, fast han lider!" ...
så fortfor än min mor, tog mig vid hand och gick,
      beskrev mig dygdens lön omsider,
      dog om en natt uti ett lider
          om den sig lönar väl?

En Lais sågs förbi med gyllne förspann tåga ...
Hon dygdens öde såg, såg fasan i min själ
      och, gruvligt gäckande min plåga,
      mig fräckt om dygden hördes fråga:
          om den sig lönar väl?

Ännu min moders ord mig någon styrka skänkte ...
"Den dygdige är säll!" brast jag med tårar ut.
      Men diamantens prakt, som blänkte,
      då glädjens dotter fönstret sänkte,
          förkvävde mitt beslut.

Jag följde hennes spår: jag lastens bana trädde
och lyckan gav mig hand. Jag skimrade av prakt.
      Den guld, som mina väggar klädde,
      min rikdom ... allt belog och hädde
          vad mig min moder sagt.

Men, sedolärans tolk, jag hör dig gräsligt banna:
Du mig en sliten text om tvenne vägar lär ...
      Jag ler åt hotet i din panna
      och ger mig dristigt lov att stanna
          på den, som rosor bär.

"Ja, följ den," ropar du, "men lugnet, sinnesfriden
ditt läger skola fly!" ... Visst ej ... Jag lärt förstå:
      man vilar bättre här i tiden
      på ejderdun, i skygd av siden,
          än på en bädd av strå.

"Men lasten dock en dolk invid ditt hjärta hyser,
som fräter det!" ... Er sats är falsk, I vise män!
      Se detta hull, där hälsan lyser,
      den mun, den blick, där nöjet myser,
          och återkallar den!

"En dygdig skall din flärd föraktets löje skänka,
skall avsky din person!" ... Jag hämndens vällust får:
      min segervagn - fröjd att det tänka -
      skall dygdens dotter fullbestänka,
          där hon i trasor går.

"Välan, din död, ditt slut - räds, skall jag det beskriva?" -
Jag lever fram min tid i vällust och i ro.
      Tids nog skall sen mitt öde bliva
      att saligt hädan mig begiva
          i bättring, hopp och tro.

*


Så talte Rosalie. Jag fasade och hörde.
Allt dygdigt gäckades, allt heligt trampat blev ...
      och intet jordskalv strax förstörde,
      och ingen blixt den brottsling rörde,
          som denna lära drev!

(1794)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter