Rosen utan törnen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En ros uppå sin späda stam
rann upp så skön som dagen,
och milt en avbild tedde fram
av oskuld och behagen.

I dalen född, mot stormarne
hon skygd och hägnad rönte.
Dess fägring hennes vårdare
för mödan ljuvt belönte.

Dess vällukt tände ljusning opp
som purpurn på dess kanter.
Skönt glittrade dess späda knopp
av daggens diamanter.

Men, ack, dess stjälk var vek och bar,
ej någon tagg den närde.
En mask, till rov och grymhet snar,
sig lömskt omkring den snärde.

Han nektarn sög ur hennes sköt.
dess blad kring jorden strödde,
med gift dess späda blad begöt;
hon vissnade och dödde ...

Ack, Laura, glädjen flytt sin kos!
Ditt fall blev nejdens häpnad.
Mer skön var du än denna ros,
men svag och obeväpnad.

En far med ömsta faders håg
din ungdom vårdnad skänkte
och, då han skön och from dig såg,
ej större lön sig tänkte.

Men ung och skön och mild och god
att änglarna behaga,
dig feltes - ack - dig feltes mod
ett rovdjur att förjaga.

Späd väckte du förförarns drift,
lömskt snärde han ditt hjärta;
grymt göt han i din barm det gift,
som slöt ditt liv med smärta.

Ditt fall till arv din fader gav
de långa mörka kvalen.
Nu vissnar du uti din grav
som rosen förr i dalen.

Tungt suckar Lauras vålnad här
kring detta sorgsna läger:
Hur lätt den rosen skördad är,
som inga törnen äger!

(1794)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter