Sådant händer.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

I.

Vid arbetsbordet lilla lampan brann,
Der satt hans mor, hans systrar hela raden,
Hans nittonåriga kusin från staden;
De språkade förtroligt, tyst, och han —
Han såg på dem ibland, men oftast ner
I boken, i sin älskade Homer.

Han var så ung, var bara sjutton år,
Hans mor var fattig, han var blek och trägen
Och mycket tyst och ännu mer förlägen,
Som förr man var i lifvets gröna vår;
Han log ibland i smyg med tafatt min,
Men obeskrifligt rörd, mot sin kusin.

Han vet ej sjelf, hur fast han fången är,
Men plötslig rodnad smyger öfver kinden
Och vexlar om med blekhet snabbt som vinden,
Så snart han ser sin fina hjertanskär,
Och bäst han läser sin Homer i dag,
Andromache får hennes anletsdrag.

Du unga hjerta, mildt som lampans ljus!
Hvar fins din like nu, man kunde fråga:
En femtonåring mycket nu kan våga,
Cigarr, kurtis och någon gång ett rus.
Du unga hjerta, kämpa segt och vinn!
Du unga hjerta, mildt som lampan brinn!

II.

Ett år gått om. Den hvita mössan satt
Med sin kokard på gossens vackra panna.
O glada dag! Se, tiden sjelf tycks stanna
Och lyssna huldt, hur ynglingshjertat spratt.

När han kom hem, han flög till moderns bröst,
I hennes öga stod bland tårar skrifvet:
»Ack, vore nu din fader qvar i lifvet!
Hvad jag är stolt! Hur Gud har skänkt mig tröst!»

Hvad stilla fröjd! Men dock man märker väl,
Att hon i dag en hemlig oro gömmer,
Och först när qvälln på himlen står och drömmer,
Hon ger den luft. Du ömma moderssjäl!

»Mitt stackars barn! Det kom i går ett bref;
Du skall, du måste ju en gång det veta,
Det är ej värdt att efter orden leta:
I förgår hon — du vet — förlofvad blef.

Var stark, mitt barn! På detta tänk ej mer!
Du är så ung, och det var griller bara.» —
Han tvunget log, fast ej han kunde svara;
Han tände lampan och tog fram Homer.

III.

Hur tiden går, man blir mer hård, mer fast,
Man är ej jemt så skygg och jemt så blödig,
Man rodnar ej vid hvarje ögonkast
Och finner mången bockning öfverflödig.

Och har man vett, och har man än sin fröjd
At arbetslampan, som i forna tider,
Så står man stundom snart på lyckans höjd,
Fast håret grånar smått i lifvets strider.

Man aktad är, man drages efter hand
Af sina vänner litet ut i lifvet;
Man spelar kort, och vid supén ibland
Man gör sin pligt — och leds så öfvergifvet.

Så gör vår vän, som mången annan gör.
»Hur eget, att han jemt som ogift stannat!
Kanhända kom han sig just aldrig för?» —
Var det hans skäl? Han sjelf ej säger annat.

IV.

Det var på baln. I sidorum man spelar.
Der satt ock han, som det hans vana var.
Men, bäst man knekt och ess och dam fördelar,
Ur balsalongen skred förbi ett par.
Han blickar upp. Hvad var det väl, som gjorde
Att tvärt och häftigt han sin granne sporde:
»Hvem är den flickan der i salens dörr?
Bestämdt har jag dock sett de dragen förr!»

Förvånad svarte man:  »Så intresserad!
Bevars hon vacker är, det medges ju,
Och hennes växt är fm och distinguerad.
Hon vistats utomlands alltjemt tills nu.
Men hennes mor var vackrare kanhända,
Fast tjugu år se'n dess ha gått till ända» —
»Hvad hette hon?» — Här flög ett namn, som gör
Att på hans kind en rodnad föds och dör.

Och rörd han skådar på de kära dragen,
Och midt i spelet än på dem han ser.
»Hur lik sin mor!», han mumlar tyst, betagen:
Men ser han se'n på hennes kavaljer,
Så tänker han:  »så var ej jag, dess värre!
Den der, fast pojke, för sig dock som herre.
Hvad jag var blyg och dum, jag stackars tok;
Den der är nästan litet öfverklok.»

Och spelet skred. Det säges, att derunder
Hans tankspriddhet man halft med löje såg.
På färg han mins ej svara: hvilken blunder!
Och dock pointen ej kan sägas låg.
Han — ser en syn: sin mor och syskonraden
Och lampans sken, och sin kusin från staden,
Och sin Homer, — och inom kortets ram
Andromache ser upp ur hjerterdam.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter