Sång till minne af konung Carl XV.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
vid sorgefesten i Upsala d. 30 Nov. 1872.


Du sofver, konung Carl, den sista sömnen,
Ej gafs Dig helsans dryck i fjerran land
Och Sveriges kuster hann Du för att dö.
Det fagra Ulriksdal i höstens dimmor
Sig sveper, skylande sin stumma sorg,
Och Fyrisvall, den minnesrika slätten,
Ej skådar mer den konungsliga bild,
Som sjelf har gått att öka våra minnen;
Ej hörs din stämma mer i Odins lund
Förtroligt blandas med de unges stämmor. —

Du trifdes här. Med välbehag Du kom
Till patriarken med de hvita lockar[1],
En bild af kraften, som med vishet trifs.
När våren kom med grönska öfver fälten,
Du trädde, sjelf en vår, i våren ut
Och Sveriges ungdom jublade omkring Dig.
Och samma ungdom samlar sig i dag
Med florbehängda fanor för att egna
Ditt vackra minne sorgens vördnadsgärd,
Ty Du var vår, hänsofne Sveakung!
Ja, Du var vår, ty Du, som vi, var ung.

Det gifs en kraft, som genomilar verlden;
Uti naturens lif den kallas vår,
Och manar sippor fram och bräcker isar,
I häfden slår den ut i hjeltedåd
Och blommar fram ur skaldens själ i sång
Till trots för de förnumstige, som mena,
Att våren är en odygd i naturen,
Ett furstligt ungdomsfel, som borde näpsas,
Att hjelten spiller dårligt bort sitt lif,
Att skaldens drömmar äro — endast drömmar.
Den kraften heter ungdom, och Du kände
Djupt i din fria själ dess himlaeld,
Och derför slog din puls. och brann din själ,
Och derför strödde Du på duken bilder
Och derför sjöng Du stormarna till ro.

För höga minnen klappade ditt hjerta;
Vid spiselflammans sken i kungasalen
Den stora forntid kom som andesyn,
Och på den bro, den gungande, som byggs
Af fantasien mellan tvenne verldar,
Gestalter nalkades i hjelm och brynja,
Och talade om underbara runor,
Och stridens lurar ljödo doft ur töcknen,
Och harpor klungo hjeltens lof och hur
Den fallne lefver upp i Freyas salar
Med kinden än bestänkt af valens dagg.
Då sjöd i furstens inre sagans eld
Och äfventyret ropade sin älskling:
Ej vafurlågors sken på Hindarfjäll,
Ej mörkrets troll i underliga hamnar
Från ärans väg den djerfve skulle stängt
Och ryktets sköldmö skulle han ha vunnit
Vid farors hot, i Hildurs tidsfördrif,
Förväget slösande sitt ädla lif.

Men annorlunda bjöd den magt, som sitter
Och delar lotterna för hög och låg.
Ditt rike blomstrade i lugn och lycka,
Och sjelf Du främjade med lust och mod
Den rosenkrönta fridens värf allena.
Din spira blef ett ax, af kärna fullt,
Och åkrar bergades och lagar gåfvos
Och Angurvadel hvilade i skidan.
En gång allena skalf det ädla svärd
Och ville ut till skygd för grannens lada,
Men striden var för ojemn för ditt folk,
Och, hög och stark, men sörjande i djupet,
Du stötte klingan ned tillbaka tankfullt,
För statens kraf besegrande dig sjelf.
Dock detta vemod såg ej verldens öga,
Hon såg allena nöjets röda rosor,
Men visste ej, att skymmande de täckte
En rand af qval i Nornans kungaväf.

Och åren gingo, Frodefreden rådde
Och landet danade sig om i stillhet
Förutan hvälfningar och utan våld.
De gamla former gåfvo plats åt nya
Och riket ändrade sitt forna skick.
Du följde troget hvad din Fylgja sade,
Du lyssnade på folkets trägna böner,
Och tidens genius gick i ro sin gång.
Med vördnad såg Du på den fälda eken
Den väldiga, som skuggat våra fäder,
Men såg med hopp på telningen, som växte
Ur odaljorden upp för nya slägten.
Så stod Du, aktande på dagens tecken,
Till lynnet kraftig och ändå så vek
Och redo så till allvar som till lek,
Men ej till våld och allra minst till svek.


Du var af galliskt blod. Bland drufvokullar,
Inunder sydlig himmels milda värme,
Med utsigt öfver hvita Pyrenéer
Var ättens ursprung. Men hur fort ändå
Hon blef planterad om i svenska marken
Och trifdes väl och slog de starka rötter
I jord som fylls af fallna kämpars ben
Och lemningar af gamla bautastenar!
Carl Johan kom med svärdet och sin son,
Omsusad än af höga bragders dån,
Och stakade för Nordens brödraland
Den dolda framtid ut med dristig hand:
De tvenne folken skulle evigt stå
Förenta fast, sjelfständiga ändå,
Två hjeltebarn af adalboren ätt,
Det ena aktande det andras rätt.
Hans vise son, en tänkare på tronen,
För alla tidens stämmor hade öra,
Hans tysta väsen brann i renad låga
För hvarje mensklighetens stora fråga;
Vid arbetslampan grubblande han satt
Och tänkte för sitt land så mången natt,
Och tanken smög kring Sveriges dal och fjäll
Till torparns stuga och till fångens cell. —
Och Du, vår döde herre, efter Oscar
Tog arf och fick den gamla Wasaspiran;
Du kom så stolt, med fursteliga later,
En hög gestalt, som sagan skildrar stundom
De ädle drottar i den höga Norden,
Och dock så mild och folklig, blid och vänsäll.
Ja, svensk Du var till märg och ben. I purpurn
Du stod ej otillgänglig för de ringa
Och hörde blott på afstånd spridda röster
Ur djupa dälder, röster, hvilkas mening
Otydligt tränger fram i slottets gångar.
Nej, ut Du trädde bland Ditt fria folk
Med fryntligt löje, sol i blick och hjerta;
Ej skrädde kungen ord, då in han kom
I bondens stuga, helsande den gamle
Med ärligt handslag och med vänlig fråga
Om äng och åker och öm årets äring
Och raske sonen, som i hyddan växte
Att sköta om en gång de ärfda tegar.
Soldaten smektes som ett barn, der butter

Och genomredlig på sitt torp han satt,
Och summan blef att konungen vardt älskad,
Som få ha älskats sedan Carols dagar,
Och att hans hela slägt blef landet kär.
Den slägten, Sverige, är din kärlek värd,
Den grott med dig och du med den tillsamman!
Den vet, att folket ej är till för kungens,
Men konungen för folkets skull, och derför
Kan folket se förtroligt upp till tronen.
Låt glesa röster sorla hvad de vilja,
Kannstöpande i mörkret sina läror
Om nya, bättre, lyckligare dagar,
Då kung ej fins och intet fosterland
Och intet eget hem, der ärfda seder
Och stilla vanor knyta lyckans ked.
Låt svärmarn hållas! Svenska folket känner,
Att det och kungen äro gamla vänner,
Att helig är det gamla Manhems strand
Och heligt sagans arf och hemmets band,
Och att vår frihet värnas bäst ändå
Af kungaskölden med tre' kronor på.

Så värnade Du om ditt land med lag
Din korta, solbelysta lefnadsdag,
Du, som i ro hos höge fäder hvilar.
Sof ljuft, o konung! Sångens tärna ilar
Med varma tårar och med tysta fjät
Till kungagrafvarna bland svärd och lansar
Och böjer knä och egnar sina kransar
At dödens och åt kronans majestät.
Bland alla blommor ger hon främst en lilja
Så silfverhvit som Urdarbrunnens våg:
Den liljan är en bild af flärdfri hög,
Af svekfritt sinne och af ädel vilja!
Hon skimrar mildt och bär ej törnets tagg,
Din ande lik, som aldrig kände agg,
Men ljuft hon stänks af tacksamhetens dag
Och hviftar renande försoning öfver
Hvart jordiskt fel, som himlens nåd behöfver

Ja, godt Du ville, mycket ock Du vunnit,
Men ett är öfrigt, som Du icke vann,
Hur varmt Du kämpade, hur oaflåtligt
Du sökte än att föra det igenom;
Ty tusen hinder lade sig emot.
I fredens dag Du ville lugnt bereda
Ditt ädla land för stridens hårda lek,
Ty ingen vet när blodröd hane gal,
Och ingen vet de runorna, som ristas
I ödets koppartaflor öfver folken.
Du vann ej målet, ridderliga hjerta!
Men målet måste vinnas, om ej Sverige
Förlora skall sin aktning för sig sjelft.
En dag skall komma, gamla fosterland,
Då män i vapen gånga på din strand
Och alla, alla stå med bröst i låga
Och rustade och redo allt att våga,
Och landets blomma, Svearikes hopp,
En härdad, fri och vapenöfvad tropp,
En lefvande och mägtig vall af jern
Ogenomtränglig står till hemmets värn.
Då komma tillförsigt och mod och helsa,
Då är det vardt att lefva, ty man vet,
Att man har rätt och äfven magt att lefva; —
När vinterqvällen kommer då som förr,
Med tusen stjernor, när det stolta norrsken
Kring polen gnistrar och i vilda skogen
Bland hvita drifvor furuträden knarra,
Då blickar Carl från vintergatan ned
Och gläds åt Svea, som i pansar hvilar,
Och helsar Sveriges ungdom, klädd i stål:
har den döde kungen nått sitt mål.


  1. Henrik Reuterdahl.


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter