Sagan om Hästen

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Det var en gång en häst, som var på skjuts och blev rätt illa åtgången. Ja men - - - jag vill rätt säga rent ut: det var vår Grålle. Han släpades en gång på skjuts och blev så obarmhärtigt medfaren, fattig kräk, att blodet stod ut genom mun och ljumskar, och han ville störta på stunden.

En ärlig man från Svedjenäs i Överbors socken fick se honom under största jämmern, medan han stod och flåsade, och kände igenom. Hästen hade hört till hans släkt och varit en den hederligaste fåle i häradet.

"En evig otack skolen I få", sade gubben till den sloken, som hade ridit honom så illa, "det är omänskligt att så plåga kreatur; eller varföre han I flängt förbi rätta ombytet? Vad han I i sinne? - Den andre rodnade i synen och sväljde: "Det är mitt ök", sade han, "jag rår ju göra med mitt hors vad jag vill? jag köpte´t på en kyrkmarknad över tjugo mil härifrån"-

"Hå, hå", sade gubben, "är du av det slags folket? Nu vet jag vad du är: det var aldrig ditt ök: jag känner hagen, där hästen är van att gå i vall, och jag såg honom där i går: - så, så, junker, vi sku talas vid!".

Den andra hoppade i detsamma upp i sadeln och ville sin kos, men gubben fick honom i benet och slängde honom över på andra sidan, att han föll i backen som en mjölsäck. Dock, han kom strax upp igen och in över en gärdesgård; där förbannade han gubben med många blodiga eder och sprang till skogs; men gubben tog hästen och lovade ett löfte, att en sådan kamp aldrig sku bli skjutsmärr, så mycket han rådde.

När den ärlige gubben kom hem, kunde ingen i hela bygden så väl laga om Grållen som han. Han visste så väl skaffa honom krafter igen, att han nu intet kunde trivas utan gubben; därföre fick ock gubben äga honom genom laga avtal. Kreaturet blev så flinkt och fick sådant hull, att det var en glädje, och miste en hel hop små ovanor, som det nyss hade fått: det skyggade stundom, det stegrade sig - man kan tänka, det hade alldeles varit bortskämt i munnen, men det var nu i så goda händer, att allt blev bättrat. Gubben red därmed till kyrkan och måste alla tillstå, att ingen bättre och sedigare kyrkfåle fanns i tolv socknar. Men i detsamma dog gubben, det var stor skada; jag suckar däröver ännu på Grållens vägnar.

Jerker, den äldste sonen, tog då denna goda egendom i vård. Han satte sig upp och red, men det hade intet den arten: hästen kände strax, att det intet var den rätta. Jerker var envis och självklok: allt som lunorna togo honom, satte han ett par långa fördärvliga sporrar i sidan på kreaturet, så att bloden spratt ut. Därpå kunde ej annat följa, än att hästen gjorde en gång ett snedsprång, så att Jerker tumlade i ett dike och bröt av sig lårbenet; aldrig kunde han sen stiga på Grållen.

"Det tänkte jag väl", sade Ivar, det var Jerkers bror, som gått och väntat på denna lek; "håll nu till godo, Jerker, du har nog farit vill en stund, att jag intet undrar på kreaturet. Styrbjörn och jag ha nog gått i fruktan, att du skulle rida oss omkull; se här, vi äro alldeles nedstänkte."

Därpå tillägnade sig Ivar den goda hästen, som gick tämligen spak under honom; och i sanning var Ivar intet den sämste ryttaren. Han lät hästen rida ut, när det skulle vara, och dessemellan gav han honom sitt rätta foder. Men Ivar var något fallen till skrock: han hängde skator över hästen i krubban att avvärja krank och gjorde helgedomar av en hop vidskepelige marlockar i manen, varav hästen mådde värre än av gasten; därtill förmante han ock lilla Sigge, sin son. Pilten hade lust att rida: han var redan god buss med Vallacken och färdig i sadeln, innan han nån´sin fick lov att stiga på Grållen: men Styrbjörn, farbror hans, som såg gossens handlag, gick och log och tänkte göra honom ett spratt. Styrbjörn visste väl vartill Grållen dugde: han ville äga honom själv.

Då Sigge skulle rida, såg Styrbjörn efter donen, om allt var i sin riktighet, och smög så oförmärkt en gammal sporre under sadeln. Sigge lille var intet väl till häst, förr än kampen begynte göra sats på sats, så att hatten flög av ryttaren; han grät och var glad, att han fick stiga av en stund: "Farbror", sade han, "jag rider på Vallacken så länge, medan I kommen Grållen till gångs; jag vill ömsa om och stundom rida på den ena, stundom på den andra."

"Ja väl, lille vän", sade Styrbjörn, "men därföre bör hästen intet vårdslösas och få oseder: han bör åtminstone känna sin herre; här upp ännu en gång och var karlavulen."

Sigge steg till häst igen, gjorde kors för sig, som hans mor hade lärt honom, och klämde till det bästa han kunde; men Styrbjörn gav Grållen en dryg snärtsläng: vips, därmed var det gjort! Kampen kände en hop ovanligheter på sig, så att han slog bakut och gjorde så mäktiga språng, att Sigge tumlade långa stycket bort i en damm. Styrbjörn tog sig en trumpen uppsyn och bannades men log i sitt sinne, och efter den stunden torde Sigge aldrig upp på Grållen. Han höll sig sedan vid Vallacken och svor illa på Styrbjörn, som narrat honom.

Men nog kände hästen, att han fått husbonde, när han fått Styrbjörn. Det är visst, Styrbjörn var en käck ryttare, men hård, så att röda blodet syntes på spiltbalkarne i de första dagar: gemenligen fick Grållen smaka karbasen och mycket liten havre. Han gick så agad, stackars kreatur, som en moderlös flicka: icke en otidig krumning en gång, icke ett vårdslöst steg, förr än han väckte upp sig av sig själv och när Styrbjörn mystrade, stod var lem i lydna. Man skulle aldrig trott, att det var samma häst, som hade vräkt av sig Jerker och Sigge. Emellertid trivdes han väl och det skadade honom intet, att han blev strängt hållen. Styrbjörn lät honom tämligen skala ut, så att han nog fick visa sin hurtighet för grannarna; - men nu kommer jag att tala om vår häst i sin rätta glans: man hade till den tiden intet så stort vetat av honom att säga.

Hilmer var son i huset och förstod ridkonsten i grund. Det var en kämpagod ryttare, maken hade man intet hört talas om. När han satt i sadeln, så måste var man tillstå, att man aldrig sett bättre ryttare och aldrig bättre häst. Hilmer arbetade upp munnen på Grållen med en lindrig träns; han travade ut honom, så att han höll jämn ordning med sina fötter och hade bogarna lediga. Grållen gick då i helt och kort galopp, till höger och vänster, i slapp, i trav och i all slags gång med sådan behaglighet, att ungdomen kom löpandes från alla byar att se på, när Hilmer red. Hästen fick lagom och gott foder, god ans, lagom aga, mycken frihet och intet självsvåld, det kan skämma den bästa häst. När Hilmer aldrig så litet rörde tygeln, så visste Grållen vad han mente, och han hade dessutan sådan kärlek för sin Hilmer, att hjärtat växte i honom var gång han kände hans minsta rörelser: "Så, så, min Grålle stackar", sade Hilmer stundom och klappade honom under halsen; då fick kreaturet sådant mod, att det krummade sig som en skönhet. När han hörde luren, så reste han upp ett hurtigt huvud och man kunde lossa den största murbräcka bredvid örat, utan att han skulle göra den minsta knyck av skrämsel. Hilmer gjorde med honom ett skutt över en stor bäck, så att alla skreko till, som sågo därpå, och red in i Garpmossen, dit ingen vågade sig: man kan tänka, där var så farligt, att många av grannarna mist där sina kreatur, och Holger på Ön hade där nyss förut så när förlorat sitt röda sto; men detta var nu så tappert ridit, att hela häradet förundrade sig. Hilmer synte då ut mossen, varav sedan ett gott stycke blev intagit till beteshage för Grållen.

Det kan dömas, hur artig och sedig Grållan var, när Hilmers dotter, en övermaga fänta, red honom rätt flinkt. Blända var en hurtig flicka och satt så tappert i sadeln, att folket omkring kom hoptals att se därpå och berömde henne; det tyckte fäntan om. Hon klädde sig som en sköldmö och prunkade för åskådarna: alltid skulle Grållan gå i dans under henne, det var intet annat att tala om. Hon hängde granna band på honom, bandrosor och tofsar, så att han gick helt spanskt och begynte liksom tycka om sig själv; därtill kom ock det goda fodret, som, sanningen att säga, var något överflödigt, så att hästen blev smällfet och tämligen självrådig; han gjorde Blända en och annan sats, som kom henne att hisna och rodna. Hon satt intet som hennes far till häst: könet, kan man tro, gjorde en åtskillnad. Hon lade högra knät över sadelknappen, som var gjord därefter på nya viset, således satt hon väl fastare än en annan kvinna i sin tvärsadel, men intet så fast som en Hilmer. När då Grållen begynte dansa något för starkt, så blev han rädd. "Käre min frände", sade hon till Brage, som mötte henne, "håll i tygeln och tag emot mig; aldrig skall jag mer stiga på det envisa kreaturet." Hon hoppade därpå Brage i famnen och bad honom behålla hästen; i sanning var det ock i hög tid, ty hon var nästan på vippen att falla, när hon så artigt sprang av. Hon hade se´n större lust att gå bort till Rödskäggen, en gubbe, som satt och band not och roade henne med äventyr, bondpraktikor och planetböcker. Hon ångrade likväl stundom sedan, när hon såg Brage och hans son rida, att hon skänkt bort Grållen.

Brage var tapper och väl övad i alla idrotter; sådan ryttare till sådan häst! Grållen fick intet vila stort under honom, men han mådde intet dess värre: han fick god skötsel och härligt foder, så att han var rask som en hjort. Ingen var så ringa, ingen så inmurad i hela bygden, som han icke satte över som en blixt. Man ville en gång skryta för honom med Vallacken, trotsa honom och stänga honom vägen, så att han skulle bli efter; men Brage red omkull Vallacken med ryttaren, som satt på honom, så att alla sex benen stodo i vädret. Han slog vad med Holger på Ön, att han skulle komma till honom i julstuga en kväll, när det varken bar eller brast. "Pytt", sade Holger, "sådana hovmän snacka alltid stora ord!!" Brage satte upp tolv silverkappar, och Holger däremot strandängen, som ligger på Svedjenäslandet och har i forna dar hört därtill. Det slog intet felt för Brage: han red inöver till Holger på isen, som såg därpå, stod och häpnade. Holger betalte laget, och Brage tog ängen, som sedan intet har kommit Grållen illa till pass.

Men nu vill jag berätta om Frej, Brages son, som fick Grållen av sin far. Det är sant, att hästen hade bevisat en makalös hurtighet och styrka under Brage, men det hade något kostat på; han var nu så matt, att han behövde komma på stall. Där lät Frej laga om honom på bästa vis, och hans tjänstehjon sparade ingen flit. Men det sägs därhos att de ock intet sparade fodret nog, liksom i Bländas tid, utan att Grållen fick över sin höva. Han gick, sade man, i ängen innan hon var slagen, så att gräset gick honom till bringan. Vare huru det vill, så blev hästen fet därav och kvick, men tämligen yr, så att han intet gärna ville under sadel. Frej tog likväl rätt på honom och red honom så hurtigt, att det var en lust åt. Det bar, så till i de dagarna, att Frej skulle bli måg hos Holger på Ön; men innan dess, kan jag tänka, ville väl svärfadren se, om riddaren var karl för sina sporrar. Holger blänkte på sin Brunte, och de redo kapp hela tre slag kring fälten flinkt och ivrigt; men huru det gick, så blev Holger efter, och Frej vann bruden med all ära och hövisko. Med allt detta hade ändå hästen av de goda dagarna sina små nycker. Han hade stundom ängen och den goda havreblandningen i huvudet, när han gick under övning. "Hå, hå, bussar", tänkte Frej, "vet du ett, så vet jag ett annat; vi sku väl få råd!" Han lät göra sig en art av betsel, som kallades kapson, och då måtte Grållen hålla här, allt efter som Frej ville. Han gick då sedig, stackare, som ett lamm, fast han var hurtig som ett lejon. han blev tillriden med snällhet, och de bästa ryttare hade nöje att se, huru Frej tumlade sin häst. För skänkeln och den minsta hjälp hade Grållen vördnad i var blodsdroppa och blev ett prov i sitt släkte på all god gång och skicklighet - kortligen, det var nu ett skönt kreatur, och Frej satt väl till häst. Frej var god hushållare och tålte intet tramp i gräsvallen. Grållen fick därföre intet frihet att gå utmätt, intet mer och intet mindre. Därav hade han dock god trevnad och beviste mot alla vildkladdar, huru hälsosamt det är att leva i ordning.

Frej lämnade Grållen åt sin son, den modige Härkuller, som så vida är känd i alla härader. Det var en kämpe till att rida! Grållen fick ingen skörbjugg i livet under honom. Han ärnade först rida dust med Holger på Ön, som han fick se till häst; men i detsamma fick han höra, att en farlig hop boskap och småkreatur voro inkomna i ärtåkrarna på andra sidan ån från Holmgårdshagen. Han samm med Grållen över stora Bältälven och lät köra ut dem eller ta dem i hus. Han red obeskrivligt och otroligt; sällan lät han upp någon grind, det gick över i första språng eller ock grinden omkull, och ingen gärdesgård var så hög, att ju Grållen såg honom under sina fötter. Härkullers frände red på Vallacken. Han sade en gång till Härkuller: "Hollah frände, intet så ivrigt! Låt oss försöka vem som sitter bäst i sadeln." -

"Må göra!" sa Härkuller. De togo varannan i hand och redo. De voro armstarka bägge, men huru det bar till, så red Härkuller så vasst, att Vallacken blev bakom, och ryttaren släpade han efter sig, tills han damp i backen. Han gav då Vallacken en annan ryttare, och fränden måste rida på sin gamla Snopp, fast han sedan, då Härkuller var borta, lurade sig till Vallacken igen. Man kan döma, huru behjärtad Härkuller var, när han, för att råka Pelle i Holmgård, som hade gjort åverkan på hans skog, red in på sena kvällen i de tjockaste Holmgårdskärren bland värsta hängfly och bottenlös gyttja, så att Grållen ofta satt i moraset under buken. Det är sant, att han en gång så när hade sjunkit ned över bringan, men ryttaren var käck och kampen hurtig, så att de kommo lyckligen på torra landet in i Portängen. Andra öden andra farligheter. Härkuller måste bli där över hela natten i månskenet, ty han fastnade åter i den djupa kvicksand, som dolde sig i Portbäcken. Hans folk begynte skratta och roa sig åt Härkullers dristigheter. "Där ha vi den ryttaren!" sade de, "vi visste väl det skulle ta en sån ända." men saken var intet så alldeles klar. De miste några ohägnakreatur i ett och annat sänke på Svedjenäs ägor, och i detsamma kom Härkuller som ett åskslag tillbaka, då ingen väntade honom. Han ärnade då roa sig åt dem i sin börd och känna efter dem, vad de förmådde. Han gav hästen sporrarna och drog med sig Holger på Ön i bittraste kölden på en ägotvist upp i Stengrytet, där knappt något kreatur kunde gå, och tänkte han då syna ut den marken och lägga hällhagarna under gården. Men en afton såg han Hilmer komma till sig i en klar sky med glatt ansikte, som bad honom nu vila sig efter sin möda. "Ditt lopp är fullbordat", sade han, "och din ära odödlig; kom nu och smaka med mig de renare nöjen!" Detta vart sagt och gjort, och Grållen miste sin herre. Stackars kreatur, han höll så av sin Härkuller, att när han först saknade honom, det är otroligt, så darrade han som ett asplöv.

Hemsk, utmattad och blodstänkt i så många risp, kom nu hästen hem, och det goda hjonelaget, i vars händer han råkade, lagade om honom det bästa det kunde. Han fägnade sig väl först i krubban och gjorde språng, så att dagen syntes under fötterna; men han var tämligen sadelbruten och borde nu intet alldeles brukas på samma vis som förr. Kapsonen blev borttagen, och man satte honom för en vacker kärra, som kallas karriol.

Född i en vrå på Svedjenäs, kan jag intet annat än taga del i allt vad Grållen angår, men ärnar med denna Saga intet mer än roa barnen för en spiseld om vinterkvällen, när det intet roligare eller nyttigare ha att göra.


[redigera] Eftertal

I det ståndet var han nu, då jag sist såg honom. Han har tagit sig mer, än man kan tro, och om jag känner Grållen rätt, så kan han väl ännu göra sina modiga språng; men - om jag med min enfaldighet i rid- och körselkonsten får yttra mig över Grållens bästa och den nytta och heder han kan ge, så menar jag oförgripligen det är väl, om han styres med förstånd och grannlagenhet under sele och redskap, som han väl intet alldeles känner eller är så van vid ännu, men som han genom viss god ordning lätteligen kan vänjas vid. Betslet bör vara allvarsamt, men dock så lindrigt, att det ej fördärvar munnen, och tömmarna i stadiga händer, så att hästen förstår och vördar sin ledare. Inga barnsliga nävar, som vilja köra på skräpp och i kapp och intet rätta sig efter backarna. Det skrämmer hästen, och karriolen går intet mer på stora kungsvägen, men i krumslingor från det ena diket till det andra. Ingen skrämsel, intet stojande, intet viftande av snärtar och alla slags bonad, varav hästen blir yr! Kreaturet kunde få kollern och skena en gång, så att kärran stannade bort ur vägen i det värsta moras - det vore en jämmerlig tillställning och bättre att man aldrig hade åkt! Nej, tömmen bör hanteras av viss, trofast arm med uppmärksamhet och ordning, och intet nu den ena, nu den andra, som står bakpå eller löper bredvid, rycka däruti, än till en sida, än till en annan, så att hästen intet vet vad han skall lyda. Bevare oss den heliga enighet från kiv om tömmarna av många små kitsliga kuskar! Det är värre än allt annat ont: då går åktyget sina gena snedgång på slump och lyckans barmhärtighet över höjder och dälder, medan de tömlystne ligga varannan i håret. Att bli hemma och sköta god hushållning är väl olika bättre än ett äventyrligt flackande, som sällan ger fulla lador och visthus. men det kunde så bära till, att här en gång stode lång och angelägen resa före, resa, som ej kunde undgås för hela gårdens välstånd. Bäst att tänka på den i stillhet och sämja och intet förlora redskapen eller utmatta hästen i de onödiga kringeläcker, som bara gå ut på, att den ene må visa den andre vad karl han är. Jag vill väl intet tro att så sker, men jag håller så av Grållen, att jag gärna talar om vad honom likar, han bör ha sin riktiga och ordentliga ans, han bör ständigt övas och muntras, fastän han icke brukas på resa, så att ingen vårdslöshet gör honom vårdlös och ingen vanskötsel vantreven. Alldeles för god är han till att gå i skjuts eller alltid stå tillreds för folk, som mena de skola så hantera honom som de vilja. Sitt goda och bekanta foder bör han ha av egen mark, som han är van vid, sitt goda hårdvallshö av Svedjenäs ägor, som bäst kommer överens med hans natur, och som nog räcker till, när det i rättan tid inbärgas och med förstånd utdelas. Då slipper man hämta pundtals det långväga fodret, som både tryter, när en svinkande ägare behagar, och intet tjänar Grållen. Han mår bättre av egen halm än av det fetaste hö från främmande vall, uppfyllt med blommor och lök och all slags örtekraft. Av sådant blir han bara yr i huvudet, bortskämd i smaken och ojämn i hull och trevnad, han står då bara och fnyser mot sitt eget, men vill gärna ur vägen, när han får väder på det andra. Skulle det likväl stundom vara oundgängligt i någon oförmodad brist, så bör det med förstånd blandas och omväxlas, så att intet kreaturet vänjer sig vid ett och detsamma alltid. -

Här vore mycket att säga om hästen; men jag lämnar hans vårdare mer att tänka, än jag kan säga; husbondfolken, som åtminstone var tredje dag se efter honom, lära väl själve finna vad nödigt är, helst när de äro frie och obundne utomgårds och enige sins emellan hemma.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter