Satyr emot avundsjuka Fruentimmer

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Nog har jag ofta till mitt Köns förhöjning skrivit
   Mot karlars Högfärds agg, och bitand tadel-fjär,
Mig har en ädel plikt för Könets heder drivit ;
   Men mot min tanka jag nu illa lönter är :
Min systrar tacka mig med avunds tadel-svärta,
Det har väl litet rört, men aldrig kvält, mitt hjärta.

Att Himlen ofta gett en kloker själ åt kvinnor,
   Det vittnar världen all : på denna grund de fått
Av Hedna folket namn av mäktiga Gudinnor,
   För det de högre ha, än allmän-hopen, gått
I vishet och i konst, ja ock i dygdens lära :
Tänk ! det har skaffat dem odödlighet och ära.

Men se ! vårt Svenska blod är nästan känt kring jorden,
   Att vara smittat med en farlig avund-sot,
Ack, vad för nedrig drift ! det ädla folk i Norden
   Kan näpplig kväva ned sin största olycks-rot.
Men kan nu avunds makt ett Rike lutand’ göra,
Vi vill jag undra, att mig kvinno-tungor röra.

Jag ömkas likväl åt de pilar hon mig sänder,
   De bita icke på den blanka sannings-sköld,
De komma slöga fram ur kvinnfolks veka händer.
   En tycktes vara vass, och grep mig an för stöld,
Att jag ur böcker tog, med andras tankar jäste ;
Men huru vet hon det, som aldrig nånsin läste ?

Jag vill min tanka dock om denna saken lämna :
   Mig tyckes det är skam, att vad en ann har gjort
Blott kopiera av, och för sitt egit nämna :
   För detta greppet har mitt högmod lupit fort :
Nej ! jag har ro därav, själv tänka och betrakta :
Poeten läs jag blott, mig för dess infall akta.

Men späda tadelröst, som tyckes alltid hitta
   Uppå ett bättre ord, än det som står förut,
Hon skulle vackert kvar vid lilla Bågen sitta,
   Och lära sig att slå på silkes ändan knut,
Än hinner ej ditt vett en annans gärning tadla,
Men tvärt emot, den kan ditt lilla gry uppadla.

I, som med tusend bry blott sköten mat och maga,
   Och spotskligt len åt mig, som pennan tar i hand,
Som tro Ert egit kön så ömkliga och svaga,
   Ej kunna lära mer, än sy och väva band :
Tänk tiden räcker till för läsa och för spinna,
Jag har det själv försökt, man kan alltsammans hinna.

Kom lät oss kämpas i en riktig Hushålls styrsel,
   Jag trotsar Er, som blott av vanan sysslor lärt,
Ej rensat upp Ert vett, men i Er snålhets yrsel
   Kan träta på Ert folk, för stoft som ej är värt.
Förnuft skall lära mig mitt jordska goda sköta,
Och samvets ljuset det, att alla rätt bemöta.

Men kloka kvinnor, I, som höjen Er från jorden
   Med flit, med vett och dygd, med rena tanke-slut,
Som finnen, att Er själ är därför’ hitsatt vorden,
   Att hon skall vinna ljus, förrn hon går hädan ut,
Tack ! för vart Gunstigt ord, Er vänskap plä mig skänka,
För det jag säjer ut, det I ju lären tänka.

Den andra svaga hop, som man knappt hinner tälja,
   Som mycken dumhet har med nedrig avund fått,
Ack ! kunde den för vett en del av skönhet sälja,
   De bytte visst för skal ett rätt sannskyldigt gott.
Den hopen, säjer jag, som knappt förstå att andas,
Med den och dess förakt kan andra ej hopblandas.

Ty blir min sinnes ro för avund oförfärad,
   Jag äger skölder två, att sätta emot den :
Den ena är, jag vill av andra ej bli ärad,
   Än de, mig äran ge, var enda vishets vän :
Den andra är så stark, han all ting övervinner,
Att män’skligt vett är svagt, och världsens pris försvinner.




Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter