Shakespeare

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(Till deltagarinnorna i skaldens 300-åriga jubelfest i Stockholm 1864.)

Han låg invid naturens egen barm
Och diade som barn dess sunda safter;
Och pulsen steg och själen drack sig varm
Af hemliga och underfulla krafter.
Han låg invid ett ömt och trofast bröst,
Och till det första tonfall af hans röst
Ett saligt modershjärta klappat takten.
Kring vaggan lilja andades och ros,
Och fantasi’n -- en jätte -- stod därhos
Och hvita vingar bredde änglavakten.

Men se! Han står där som en yngling re’n
Och måste gå dit tysta röster syfta.
Där ekens skuggor och där månens sken
Med oviss halfdag målar skogens klyfta,
Där svärmar han med sina sjutton år
Och daggens pärlor gnistra i hans hår
Och nattens fläktar spela kring hans änne.
Han lyss på vågens skvalp mot blommigt näs
Och dimman, böljande på ängens gräs,
Blir för hans syn en luftig bild af henne.

Han älskar och han älskas. På en gång
Med kärleken han undfår diktargåfvan;
Hans känsla själfmant växer fram som sång,
Hans tanke värmes af en eld från ofvan.
Alltse’n hans mun två rosenläppar mött,
Ser skalden all sin värld i rosenrödt
Och sjunker ned inför sin gudom -- kvinnan.
Allt skönt, han läser i sin sångmös blick,
Blir så bekant -- han re’n det läsa fick
I milda blåa ögon dessförinnan.

Men snart farväl han bjuder västansmek
Och cittrans klang och ljufva månskensfröjder.
Stark, kärnfrisk som det gamla Englands ek,
Han står, en man, på lifvets middagshöjder.
Han aktar lifvets lust och lifvets vikt,
Han blickar framför sig med tillförsikt
Och bakom sig förutan minnets ånger!
För honom är det flydda ej förbi --
Han vet det stora helas poesi
Och evig ungdom glöder i hans sånger.

Hans visdom aldrig stelnat till förakt
För hvad han flammat för i ynglingsåren.
Kring barnets värld höll mannens tanke vakt --
En yppig sommar, som omfamnar våren.

Än brusade hans harpa kvinnans lof
Och sångarpriset vann han vid det hof,
Dit han sin fria hyllning gick att bära.
Ett folk i jubel gaf åt skalden rätt,
Ty han sjöng segern och Elisabeth,
Ödrottningen, som hafven måste ära.

Han sjöng -- och böljorna vid Albions ö
Kruslockig hjässa sänkte som vasaller.
En Prospero, han svingade sitt spö --
Allting får lif där snillets vårdagg faller!
Hans minsta vink befolkar diktens slott;
Det blir en värld med dygder och med brott
Som vimlar, äflas, skiftar på hans tilja.
Han blottar mänskosjälens dolda ärr --
Då lyssnar folkens packade parterr!
Hvart hjärta skälfver, lydigt för hans vilja.

Han ställer fram, hur från en ringa brodd
Det onda upp som skyhögt giftträd skjuter.
Han visar frukten af hvar gärnings sådd.
Allt, allt hans tankars jättenät omsluter.
Men genom sorlet kring hans diktartron
Där klingar fram en oförgätlig ton:
Hur ömt han dämpar djärfva dityramber!
För kvinnan slår han strängens guld på nytt
Och örnen blir till näktergal förbytt,
Då Julias kärlek hviskar veka jamber.

Romeo, o du trefaldt sälla namn,
Du lycklige, som ej behöfde tveka
Emellan himlarna och Julias famn!
Du slapp att vänta på din brud, den bleka.
På lifvet och dess falska nycker mätt,
Som skilja Montagu och Capulet,
Du gick igenom dödens dal förveten;
Din Julia följde -- hon dig hastigt hann,
Och hennes kyss på dina läppar brann
Ännu på tröskeln af oändligheten.

Se där Cordelia, hur hon stöder mildt
Sin faders steg, de stapplande och tunga!
Den gamles skumma ögon rulla vildt,
Förbannelserna häda på hans tunga.
Ur pannan stryker hon hans silfverhår
Och kämpar -- kämpar som ett barn förmår --
Att drifva bort hans mörka Saulsanda.
Vi dröja ej vid hennes bittra lön
Men genom stormen styra vi till ön,
Där rosigt solsken leker kring Miranda.

En bild hur luftig och ändå hur sann!
Hör hennes skratt, det klingande och trolska!
Se henne göra spe af Caliban,
Som står och skelar där med blickar dolska!
Men blir Miranda farlig för din ro,
Följ till Venedig och till suckars bro,
Som speglar sig i Brentas stålblå vatten;
Följ, och ditt hjärta skall af ångest slå,
Då du ser mohren luta sig på tå
Utöfver Desdemonas bädd i natten.

Af fall och svaghet skalden taflor ger.
Men huru ädelt vet han dock att skona!
Han på Cleopatra med blygsel ser
Och räknar fläckarne på hennes krona.
Men då hon modigt löser upp den barm,
Som gjort Antonius på riken arm,
Och ormen skär den fina purpurskåran,
Då jublar han, att hon som drottning dog;
Hon är så skön! -- Det är ej ursäkt nog,
Men hur det är, att fälla ej förmår han.

*


Den store William hvilar multna ben;
Stormrörda sekler rullat tunga vågor
Utöfver Stratford-grafvens marmorsten,
Som kylt till aska sångarhjärtats lågor.
Så månget namn, som varit högtberömdt,
Se’n dess har hunnit bli båd’ gömdt och glömdt.
Orkaner ej ett eko efterlämnat;
Men svanen ifrån Avon sjunger än
Och sjunger evigt, sjunger om igen,
Ännu se’n marmorn öfver grafven remnat.

Uti hans äras rika lagerkrans
Sig blygsamt fläta rosor och violer
Och lagern vittnar stolt om stordåds glans
Och blomstren äro kärlekens symboler.
Du ljufva kön, strö blommor på hans graf,
Du som i skaldens hand den spira gaf,
Hvarmed han styrde skönhetsvärldens rike!
Du mannens hjärta eldar upp till sång,
Du danat skalder -- danar än en gång,
Men aldrig mer du ger oss Williams like.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Första bandet'

Ungdomsdikter 1861-64.


Italienska bilder 1864-65.


España. En Sonett-cykel. 1865-66.

Intermezzo. Dikter 1864-78.


Sonetter. Dikter 1863-73.

    Jedes Blatt sei Dir das ganze --
    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
    Nur ein Hauch sei dein Gedicht.

    GOETHE.


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter