Sic!

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Det var en gång på sextitalet,
jag var student på kondition,
jag hade i det hela ej så galet
och fick i visdom en lektion.

Jag var visst anställd att dressera
tre pojkar ej av värsta slag,
men skulle också göra mera
som: vattna blommorna var dag;

jag skulle läsa högt och spela,
och ge kanarifåglar mat,
och när man hade håg att gräla,
då var jag anställd där på stat.

Nog av, en vacker dag det hände,
en vän mig skickade en bok,
och jag den oläst genast sände
till hennes nåd, min arma tok!

Hon var en högt beläsen kvinna,
som kunde utantill Tegnér;
på etagern man kunde finna
båd Shakespeare, Schiller, Tieck med fler.

Och hon förstod så väl dem akta
och smakfullt ordna dem i grupp,
jag kom en dag att dem betrakta
men måste först dem skära upp.

Nåväl till ämnet nu och Musan!
Hon fick min bok i rättan tid.
Men sände den tillbaks med husan
och fogar denna hälsning med:

(I parentes jag först vill skriva
ett ord om bokens karaktär,
om man en karaktär kan giva
på Don Juan som ännu är

för ogift folk ibland det bästa
som man till kvällslektyr kan få.)
hur kunde jag väl våga fresta
på hennes godhet att jag så...

Att sådan skamlig bok till henne skicka,
som icke kunde på divan
få visas för den unga flicka,
som just man väntade från stan.

Jag stackars man blev helt förbluffad
och kunde icke rätt förstå
hur hon då kunde bli så knuffad,
(men nu förstår jag det! Håhå!)

ty då om den fatala boken
jag ej den minsta kunskap fått,
min vän som hade satt den kroken,
han kände etwas smått och gott.

Och flickan kom från stan så sedig,
en fröken omkring sjutton år,
i skick och låter ganska ledig
med bruna ögon, mörkbrunt hår.

Hon skulle sig på landet hämta
från vinterns baler och kurtis,
hon tyckte gärna om att skämta,
men alltid på ett sedigt vis.

En dag hon bad mig gå att leta
en sysak uppå hennes rum.
Att jag gick strax, det kan man veta,
jag var så ung, jag var så dum.

Med lindrig bävan in jag trädde
i denna kyska lilla vrå.
Ett sken av oskuld där sig bredde
på sängens blommiga plymå.

Och lik en spetsgård spetsar sitta
på vakt kring kudden av batist,
att onda drömmar ej må smitta
den lilla som där sovit sist.

Och mössan nystärkt och plisserad
och lakanen med broderi
en tavla ack! så fint melerad
av oskuld och koketteri.

Helt blyg jag sängen nu mig närmar,
men gissa vad jag skåda fick?
Min Don Juan i franska permar
inunder själva kudden -- Sic!



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter