Sjette sången
Men på det skogomhägnade Tjäderkulla i stugan
Satt den förståndiga Anna med son och dotter i stillhet.
Veckans möda var slut, bortskjuten var rocken, och väfven
Hvilade tyst, ej sköttes ett arbete mera af någon,
Utan, med armarne lagde i kors och med lösta bekymmer,
Satt en hvar på sin bänk, och den aktade tiggaren Aron
Fröjdade alla och spelte en surrande polska på gigan.
Glade hade de hört, om än längre, den kunnige spela,
Ty som en guldsträng klang i hans mun jerngigan beständigt.
Men den förståndige tystnade nu och talte och smålog:
"Färdig vore jag här att spela, så länge jag mun har,
Visste jag blott, att man tvättade under tiden min mecka."
Sade och afdrog meckan, och alla förstodo hans mening.
Upp steg genast den blomstrande dottren och hällde i bunken
Vatten och tvättade ren hans mecka och bar den att torkas.
Men den förståndiga Anna på Tjäderkulla begynte:
"Aron, min vän, det är väl, att du så, fast gammal och hjelplös,
Ansar din kropp och ej älskar att dväljas beständigt i ugns-sot.
Derför vill jag också förunna dig såpa att tvätta
Änne och hand och en knif att skrapa ditt grånade skägg bort,
Ty så skjuter det fram, att den svarta kinden och hakan
Likna en bergad teg, der stubben allena är öfrig."
Henne svarade straxt den aktade tiggaren Aron:
"Anna, förståndiga hustru, åt mig, hvar helst jag må gästa,
Bjuds den renande badstun, så snart den eldas för andra;
Derför som drifvan hvit är min kropp, der den skyddas af kläder,
Anletet ensamt är svart, ty det sölas af sotiga händer,
Sölas af svett och af dam, och skägget växer beständigt,
Derför skadar det ej att emellanåt tvätta sig endast."
Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af valmar
Slängde han undan och gick till en vrå, der han stilla och bortskymd
Skrapade skägget från hakan och tvättade händer och anlet.
Derpå tog han i hast linborsten från hyllan och redde
Lockarna ut, och ledige föllo de snart på hans skuldror.
Sådan trädde han fram omsider, med undran af alla
Skådad, ty nu i hans skick ej röjdes en tiggares skepnad,
Men som en hemmans-bonde, som en rusthållare sågs han.
Genast tog hon till ordet, den kunniga Anna, och talte:
"Aron, min vän, som du visar dig nu i pertornas skimmer,
Ville väl ingen, fast fattig du är, vanlottad dig kalla,
Ty som en ståtlig skatt är en ståtlig gestalt att betraktas;
Men det kunde väl mången förundra sig öfver, att sådan
Kraft bland syrsor och sot uppvuxit på främmande murar,
Icke på egen mark bland hjordar och bördiga tegar."
Henne att svara beredde sig nu den förståndige Aron;
Först dock tog han ur barmens förvar lerpipan med skinnskaft,
Mödosamt tändande an, hvad i bottenaskan af stjelkar
Sprakade än och lönte med rök den arbetande munnen,
Innan han satte sig ned och började tala och sade:
"Mången kunde också, om från Soini, det ödebelägna,
Hit han komme, en frände till mig eller gammal bekant blott,
När han mig såg, som jag visar mig nu i pertornas skimmer,
Kunde han säga: ’se der, förståndiga Anna, är Aron!
Sådan syntes han ej, af ålder betungad och armod,
Fordom i gladare dar, då han ägde sitt hemman i Soini,
Kraftig till år och förnöjd som en kung och värderad af alla.’
Alltså kunde han säga och jag kanhända med tårar
Höra hans ord och minnas de lättare dagarnas glädje."
Sade, och starkare sög han dervid den sprakande pipan,
Blickande opp, men en tår nedrullade rund på hans kinder.
Honom svarade rörd värdinnan, den kunniga Anna:
"Tungt det vore, i sanning, att tigga från början till slutet,
Tyngre likväl att tigga till slut, se’n i början man nog haft;
Tyngst dock af allt att tigga, om sjelf man sin tiggarestaf täljt."
Lugnare talade nu den ärlige tiggaren Aron:
"Gud kan säga, att sjelf jag min ofärd vållat, en annan
Säge det ej, den trycker ej heller mitt sinne beständigt.
Endast ibland, då jag fört jackärmen, den sträfva, till ögat,
Synes en droppe på den, om på Soini, det ödebelägna,
Länge jag tänkt och mitt hemman, som nu bär gröda åt andra.
Men om du önskar att höra, förståndiga Anna, mitt öde,
Väl, så vill jag berätta, hur allt aflupit i sanning.
Kangas ligger i Soini, ett hemman som fyra att skattas,
Skogrikt, åkerbegåfvadt, med träsk och gräsiga stränder.
Detta hade min far med gårdens blomstrande dotter
Ärft, och han grånade der, som en sommarafton att påse.
Åter från honom kom det till mig. Jag började äfven
Gråna i ro, der jag satt som en kung på det bördiga Kangas.
Tjenare ägde jag, härdige män vid plogen och yxan,
Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin moders
Tröst och min ålders hopp, uppväxte som plantor omkring mig.
Sådan satt jag, betalande skatt och tunga med lätthet
År från år, afundad af många och prisad af alla,
Tills olyckan dock kom och förstörde min glädje. En frostnatt
Härjade åkern, ej skuren ännu; för förödande rofdjur
Blödde min hjord. Så gick dock den kommande vintern med möda.
Råg upplånte jag då och ville betala om hösten;
Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen.
Drängar och pigor förläto min gård, ogörlig var skatten,
Lifvet fordrade bröd, och i ugnen var torkande bark blott.
Dagen förnöttes ändå, så länge de skonade korna
Skänkte oss mjölk, ned gick barkbrödet med denna och närde.
Så skred julen sin kos; fast tynande, höllo vi ut dock.
Men då en dag från skogen jag kom, barkbördan på ryggen,
Mötte mig främmande män i min dörr. ’Vän,’ sade den ena,
’Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag här.’
Häpen svarade jag: ’låt vara det, ärade herre,
Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga; af barkbröd
Lefva vi nu.’ Ej svarande, gingo de åter i stugan,
Togo från väggarne ned det ringa förrådet af verktyg,
Togo, hvad öfrigt fanns af kläder, och buro i slädan.
Gråtande satt hon i sängen på halm, min värderade hustru,
Seende på, men hon teg och sökte att stilla allenast
Barnet, som qvidande låg vid dess barm, dygnsgammalt och hjelplöst.
Männerna följde jag ut med det sista, som kunde förpantas,
Stel i min hog som tallen, då yxorna döna vid roten.
Men då på gården jag kom, uppskattades bytet; till hälften
Skylde det icke min skuld. ’Vän,’ sade mig fogden ånyo,
’Ringa är detta, men har du ej mjölkande kor i din ladgård?’
Sade och redde sig till, med lätthet hittande korna,
Der de i spiltorna stodo och bölade, saknande foder.
Klafvarna lossades snart, ut leddes den ena och andra
Stretande mot, oroliga, lemnande sorgsna sitt ställe.
Sex utleddes till slädan, den sjunde, som mager och kraftlös
Vägrade följa, förunnades mig: så foro de alla.
Tigande vandrade jag till stugan och öppnade dörren.
"Aron, min vän," så talade då min hustru i sängen,
"Se dock, att något jag får, som stillar min hunger, en mjölktår
Vore mig ljuf; jag törstar, och barnet finner ej mat mer."
Så hon sade; men mig slog mörker för ögat. Med möda
Kom jag till spiltan fram. Der stod med hängande hufvud
Kon och tuggade halm och sörjde. Det torkade jufrets
Spenar med darrande hand jag fattade, ömsom den ena,
Ömsom den andra försökte jag då förgäfves, -- en droppe
Skänkte de ej. Förtviflad jag pressade hårdare; blod blott
Trängde sig ut, och röd bestänkte den botten af stäfvan.
Rasande, björnen lik, när jägarens spjut i hans barm trängt,
Gick jag till stugan och tog från spettet ett bröd; med ett yxhugg
Slog jag det sönder, och svart flög barken, ur remnorna kringspridd.
Bitarna förde jag fram till min hustru: "se der, hvad oss lemnats,"
Sade jag, "ät och mätta ditt barn." Ett stycke hon mottog,
Vände det tigande kring i sin hand, såg på det och tryckte
Barnet mot barmen och föll vanmäktig tillbaka på kärfven.
Skidor tog jag på föttren i hast och for till min granne,
Han, som bodde mig närmst, en pipas väg, då man skyndat,
Och då till honom jag kom och begärde ett lindrande bistånd,
Gaf han det, broderligt delande med, hvad besparadt han hade.
Åter jag skyndade hem med mjölk i en flaska på ryggen,
Hann till gården och hann stugdörren. En sorgelig klagan
Mötte mig der, in gick jag och såg af barnen de tvenne
Äldre, som gråtande högt omgåfvo sin moder, det ena
Skakande henne vid handen, det andra vid lockiga hufvu’t;
Men orörlig och stum låg hon, dödsdrifvan var utbredd
Öfver den stelnade kinden, och natt betäckte dess ögon.
Så var det ute med allt, och förödt var det herrliga Kangas.
Händerna sträckte jag opp mot himlen och fattade sedan
Stafven och tågade af; barnhopen på kälke bakom mig
Drog jag och gick gråhårig från socken till socken och tiggde.
Tiden läkte dock sorgen, och nu i främmande gårdar
Blomstra de älskade barnen på nytt; men sjelf med förnöjsamt
Sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan
Sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger."
Sådant berättade der den ärlige Aron, och honom
Hörde med tårar och gråt den goda, förståndiga Anna.
Men då han slutat, strök hon med ärmen kinden och ögat,
Skakade hufvudet, snyftade, snöt sig och sprang till sin boda,
Hemtade kött in, hemtade smör och mujkor och kalja,
Rågande bordet med mat; men Aron, den gamle, i nacken
Tog hon och nödgade fram att, fast mätt tillförene, äta.
Denne åt som den ärade bjöd; då nalkades Petrus,
Trädde i farstun, öppnade snart den knarrande stugdörrn,
Stampade snön från föttren och tog välvördig sin plats in
Högst vid bordet, der bänk med bänk i vinkel förenas.
Men då han tändt sin pipa och lagt skinnmössan på bordet,
Drog han behagligt en starkare rök och talte och smålog:
"Anna, han kommer ej lätt, din bror, från den blomstrande Hedda;
Fast är den raske Mathias, min vän, som en gädda på kroken;
Men om dig lyster, så kom, och vi färdas i afton gemensamt
Äldre och yngre och fira med fröjd hans förlofning på herrgåln."
Sagdt; och alla de hörde hans ord med förundran och glädje.
Genast klarnade åter den kunniga Anna i synen,
Gick till sin kista att klä sig, och dottren sig klädde tillika.
Sonen, den reslige Karl, tog endast sin scharlakansväst på,
Knäppte sin jacka igen, uppjemkade byxorna högre,
Spände sitt bälte om midjan och stod re’n färdig till aftåg.
Men till sin mecka vid brasan begaf sig den ärlige Aron,
Tog den rykande än af hetta uppå sig och sade:
"Petrus, förståndige vän, det är tid, att jag tackar och vandrar
Nu, se’n du dygnet om i din gård välplägat och födt mig;
Många bemedlade män må jag träffa i afton på herrgåln,
Hvilka mig hylla som du och bjuda på glädje och gästning,
Ingen träffar jag dock som den kunniga Anna att skattas,
Hvilken, fast mätt jag var, mig tvungit att äta än mera."
Sade och fattade stafven, beredd att tåga till herrgåln.
Honom hejdade dock den ärlige Petrus och sade:
"Aron, det höfves ej dig att, sjuttioårig, i mörkret
Tåga till fots från min gård, då jag än har hästar i stugan,
Tungt det vore för dig, men för mig en nesa i socknen.
Derför åker du bäst, då min son med vigare fötter
Skyndar på drifvan sin färd och skidorna tyglar i farten."
Sagdt; och den åldrige satte sig glad för brasan att vänta.
Men storståtlig och grann i sin grönrödrandiga ullkjol,
Halsen beprydd med en duk af kattun, mångrosig och färgrik,
Trädde hon fram, lik sommarn i prakt, den förståndiga Anna.
Färdig att resa var hon, och beredd var den blomstrande dottren.
Skymmeln spände den reslige Karl snart färdig i redet,
Fällar i släden man bar, och ut begåfvo sig alla,
Väntande glädje och dans; inhysingen Pavo allena
Låg på den sotiga muren och sträckte ett ben och ett annat;
Köra sig iddes han ej till den kalla besvärliga färden,
Utan han älskade mer gårdsvaktare-posten och valde
Hvilan och hettan och röken och barnens och syrsornas sällskap.
- Första sången - 5
- Andra sången - 17
- Tredje sången - 30
- Fjerde sången - 41
- Femte sången - 51
- Sjette sången - 66
- Sjunde sången - 77
- Åttonde sången - 86
- Nionde sången - 97
- Elgskyttarne (1832)
- Hanna (1836)
- Julqvällen
- Första sången