Skönhetens bräcklighet

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

 En blomma rinner upp ur mull,
 Av vinden blåses hon omkull;
 Hon vissnar och hon faller av,
 Och vintern bäddar hennes grav.
 Så är ock med en skönhets prakt,
 Hon äger ej fullkomlig makt:
 Hon lider oundviklig nöd
 Av sjukdom, ålder, tid och död.
  
 En skönhet är allena till,
 Som ensligheten trotsa vill:
 En ren, en klar, en helgad själ,
 Hon växer till och prydes väl
 Av himmelsk prakt — en skönhetsskrud,
 Som gör, att hon behagar Gud.