Skaldehjärta
Först ett glas vin han rekvirerar,
så viker han manschetten opp
och smått på cittran preludierar
i jollrande och fria lopp.
Till slut han melodien finner,
och munnen ler och ögat brinner.
Och från hans läppar nu det strömmar
båd ord och toner i förbund.
Han sin pegas ger lösa tömmar
kring diktens vida himlarund.
Han sjunger, talar, gycklar, skrattar -
men mellanåt han glaset fattar.
Likgott vart efter konstens lagar
den hörer, denna poesi.
Den vara kan vad ni behagar:
idyll, ett skämt, en elegi,
en dryckessång, ett genrestycke -
det mest beror på vars ens tycke.
Men det är skaldskap i det hela
och varje drag är käckt och kvickt.
Som böljor uti solsken spela
så lever, spritter denna dikt.
Men under går sin dolda bana
en humorns ström som få blott ana.
Så sitter han den halva dagen
och sjunger fritt sin vådevill,
och runt omkring en krets betagen
och upprymd lyssnar spänt därtill.
Tre Remmare är interiören
och Bellman improvisatören.
Men när han sjungit kvälln till ända,
sin slitna hatt han bjuder kring:
- Go vänner! Jag er glatt måhända -
men ingenting för ingenting!
Till sångarlön det kanske skulle
en styver falla i min kulle?
Och ödmjukt bugar han för alla,
en sångarkung med tiggarstav,
och fyrkar, plåtar rikligt falla -
skälm den som här ej något gav!
Men en och ann med kapitaler
spenderar stort en sölvblank daler.
I en av dessa mörka gränder,
där i en vrå fem trappor högt
förgråten nöd med magra händer
vid midnattslampan sitter krökt
och sömmar uti guld för andra -
dit denna kväll ses Bellman vandra.
Han ser ett ljus däruppe flamma,
han öppnar porten - mörkt som natt!
Och trappan? ... Bah, det är detsamma,
han klättrar uppåt som en katt.
En dörr han finner - knackar - väntar -
Det kommer ingen. Smått han gläntar.
- Gud! Bellman? Kunde jag väl tänka -
så hörs en bruten kvinnoröst.
Men Bellman svarar: - Arma änka,
du Lidners maka, hämta tröst!
När ingen annan sig förbarmar,
en fattig vän har öppna armar.
Här - och han tömmer sina fickor -
vad jag sjöng hop åt dig i kväll!
Det var en sång om vin och flickor,
om Movitz full och Ulla säll,
men uppå dig jag därvid tänkte
och lyckan denna lön mig skänkte.
Nu, utan sorg för morgondagen,
sov denna natt förtröstansfull,
du stackars barn, du så bedragen,
så straffad för din kärleks skull!
Han kysste henne ömt på pannan
och så - likt en vision försvann han.
Oscar Patrick Sturzen-Becker (Orvar Odd) (1811-1869)
Aktivera autouppdatering av kommentar