Skapelsens tal och lagar

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Calculat Deus et mundus fit!; det är uttolkat: Varde!
Varde med tal och med mått; så börjar skapelseverket.
Punkten är vila; den rör sig framåt, och linjen är skapad.
Linjen sen med sig själv den alstrar en täckande yta.
Ytorna avla, och strax den rummet fyllande kroppen
blivit en verklighet, försedd med tyngd och med dragning.
Kropparna draga varann; de större de draga de smärre;
detta är kraft, den dragande kraft, som rör Universum.
Kärleken kallas den ock, som håller Alltet tillsammans;
hatet det stöter ifrån, det söndrar, löser och dödar. –
Rörelse alltså i tal och i skönmått är början till livet.
Talen dem delar man in: primtal, som sakna föräldrar;
sammansatta, produkter av andra; och de äro födda.
Märkligast och unik är Ettan, begynnande talen;
född av sig själv, men ofödd, han föder dock alla de andra.
Detta är Skaparens tal, ej föränderligt, enhetens sinnbild.

Ett gånger ett är ju ett, och kvadraten på ett blir detsamma;
roten ur ett är ju ett. Det benämndes med självalstring fordom.
Två är fördelningens tal, allt skapats, de tvenne föräldrars.
Tre är familjens, med fadren, med modren och barnet:
Grunden är lagd till familj och till stat, nationer och riken.
Tre är ock harmonins; har början, slut och en mittpunkt.
Rörelsen skrider så fram i dubbling, klyvning och koppling;
börjar med tian på nytt, det är ju oktaven på ettan,
stämmer med grundtonen in, men klingar i högre register. –
Räknade Skaparen så planeternas ordning i kedjan;
avståndets tal ifrån soln är delbart jämnt i det helas,
också den fjärmares tal är kvadraten på den som är närmast.
Skådom till dömes Merkur, som rör sig med grundtalet fyra,
och kvadraterar sig själv, blir sexton, och Mars är kvadraten.
Eller i omvänd följd är Venus Jupiters rottal;
Jorden Saturns, och Mars är Urans; av asteroiders
skiftande talkomplex har Neptunus byggt sig på mediet.
Tänk dig en sträng lik eolsharpans, som spännes
rätt ifrån soln längst bort till Neptun, som är fjärmast,
svängningens knut ger en ton med sin höjd efter längden.
Skaparen så har lagt ut en planet längs linjen i tonmått;
och som ett väldigt ackord universum är samstämt i rymden:
solen är grundton, men Venus är ters och septiman Jupiter...
Sfärernas harmoni var namnet på anade faktum.
Tal uti skönmått, så byggdes det upp, det växlande alltet;
räknades, mättes, och vägdes på korn, med lod och med lina.
Tror du den gjorde sig själv den sinnrikt ordnade världen?
Endast en tänkare tänkt den, en konstnär har skönt den skapat.
Vem har väl pendelns längd från börjans början beräknat?
Tio är trådens längd, när en sekund den skall svänga;
tio är vattnets höjd i lufttomma röret, du känner;
tio en fallande kropp den första sekunden kan hinna;
tio, och icke mer, av metern som del av en jordkrets. –
Sexti sekunder, det gör en minut, som människans hjärta
slår sina sextio slag, likt oron i ivriga uret.
Eller med annan mätstock och hämtad från övriga zoner:
orgelens djupaste ton förnimbar för mänskliga örat
fås ur ett rör om sexton alnar, ej mer eller mindre;
sexton av alnar är vattnets höjd i det lufttomma röret;
(sexton av alnar också steg vattnet vid sagornas syndaflod!)
sexton av svängningar gör den lägsta tonen i skalan,
sexton (i tusen) den högsta; sen börjar den eviga tystnan.
Talen förtydliga här ett sakernas innersta samband,
som dock förborgat ju är; en gång måhända det röjes. –
Ljuset och ljudet är rörelse blott, i etern och luften,
lydande samma lag; det synes i solarnes färgbild;
spektrum den kallas ju ock; är delad av mörkare linjer,
liksom av intervaller, och falla på tonskalans avstånd. – – –
Några benämna det slump, men andra tro det är avsikt!
Vända vi blickarna ned till materiens fastare ämnen,
också med tal, med tyngd och med vikt de stadigt agera.
Vikten är måttet på tyngd, och tyngden är dragning mot jorden.
Ämnena hava sin vikt, men även sin inbördes dragning;
kallas den äkvivalent, och borde den rättligen tolkas
som en materiens kraft, en stoftets rörelsegåva,
driften att leta ett viv och träda i äkta förening.
Syran hon söker sin lut, och luten söker upp syran;
gynnas de bådas förbund, så födas de bägge till saltet.
Svavlet ju älskar metall, men älskogens makt är begränsad.
Kvicksilvret så man ser, det blanka metalliska vattnet,
när på ett rum det råkat det eldfängda guldgula hartset –
svavlet, och båda vid lindrig eld sig värmt mot varandra,
ändra de strax sin natur och personligheten förlora;
själva de bliva ett barn, den blomstrande röda cinnobern.
Föda kunna de ej, ty stoffet lever blott skenbart,
låtsas de endast få barn, ty föräldrarna äro ju barnen.
Skiljas de åt, så strax är fadren och modren tillbaka,
födda på nytt, och barnet har upphört som sådant att vara.
Gåtan har ingen fått löst, men talen man funnit med vågskåln.
Sexton av svavlet har sökt av kvicksilvret hundrade delar.
Sexton och hundra gör hundra sexton, som bilda cinnobern.
Huru bestämdes de tal, vem mätte väl ämnenas dragning?
Det är ju annat än vikt; det kallas för mättningsförmåga.
Lägger du hundrade gram av Merkur på känsliga vågskåln,
kräves av svavel i vikt ju hundrade gram för att jämna.
Därför är massornas vikt ett annat än äkvivalenten.
Skedningskonsten ock lär att stoffen de draga varandra
rättvänt proportionellt i potenser av egenvikten –
guldets äkvivalent är kvadrat på egentliga vikten;
koppar och silver och järn, och alla de tunga metaller
följa den samma lag: de andra röras i kuber –
så är materien rustad med liv, ett liv i det lägre,
verkar med tal som följas av ändring i egenskaper;
huru den ändringen sker, det vet ingen dödlig till dato.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter