Skeppet.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Ofverallt kring Sveriges stränder
Minnet sina fyrar tänder
Från vår äras gyllne tid,
Östersjön om seger brusar
Och den friska vinden susar
Gustaf Adolfs namn dervid.

Och när skumt på böljans Ocken
Hösten sveper sina töcken
Som en duk, på båren bredd,
Upp ett skepp i rök och dimma
Tornar än i midnattstimma,
Glimmande vid Danzigs redd.

Der kanoner späcka gapen,
Andebleka man i vapen
Skymta tätt med luntor fram,
Styckekulan gnyr och hväser,
Vimplar fladdra, elden fräser,
Masten brakar i sin stam.

Med oryggligt mod i barmen
Står med sönderskjutna armen
Amiralen, mörk i hog.
Det är Stjernsköld, Sveriges heder,
»Jägarn» är det skepp, han leder
Ärofull på blodig våg.

Ej han fick med kungen draga
Dit, der nordens riddarsaga
Sjöngs på tyska fält med svärd;
Förr'n vår äras bröllopsstunder
Randats, hjeltens sol gick under
Slocknande i kulen fjärd.

Ej den gamle hann att svinga
I den vapendans sin klinga,
Som med Friedland Gustaf höll,
Ej, der stridens massor svalla,
Skönt med Makkabeern falla,
Som det gula gardet föll.

Det är derför än i natten
Vred han far på hafvets vatten,
Krutbesprängd, af gnistor svedd.
Det är derför  »Jägarn» blänker
Bister fram, när natt sig sänker,
Glimmande vid Danzigs redd.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter