Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Ack, du min moder, säj vem dig sände
 just til min faders säng!
 Du första gnistan til mitt liv upptände;
 ack, jag arma dräng!
 Blott för din låga
 bär jag min plåga,
 vandrar trött min stig.
 Du låg och skalka;
 när du dig svalka,
 brann min blod i dig.
 Du bort haft lås och bom
 för din jungfrudom.
  
 Tvi den paulunen, tvi ock det verke
 man til din brudsäng tog!
 Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke,
 som min far bedrog!
 Tvi ock den stunden,
 då du blev bunden
 och din tro förskrev!
 Tvi dina fötter,
 då du blev trötter
 och i sängen klev!
 Ell' kanske på ett bord
 att min bild blev gjord,
 att min bild blev gjord.
  
 Ett troget hjärta platt jag föraktar;
 tvi både far och mor!
 Här ligger jag i rännsten och betraktar
 mina gamla skor,
 Tvi tocka hasor!
 Rocken i trasor!
 Skjortan svart som sot!
 Si på halsduken,
 lammskinnsperuken
 och min sneda fot!
 Det kliar på min kropp;
 kom och hjälp mig opp,
 kom och hjälp mig opp.
  
 Känn mina händer magra och kalla
 darra vid larm och dån;
 se dem av vanmakt vid min sida falla
 Liksom vissna strån.
 Ögon och kinder,
 allt sammanbinder
 dubbel skröplighet.
 Himmel, min tunga
 orkar ej sjunga
 om den fröjd jag vet;
 om kärleksro och kval
 och en full pokal,
 och en full pokal.
  
 Läska min tunga, ack! söta safter,
 spriden i kärlen ljud!
 Jag är en hedning, hjärta, mun och krafter
 dyrka vinets gud.
 Fattig, försupen,
 i denna strupen
 finns min rikedom.
 I alla öden,
 i bleka döden
 läskar jag min gom,
 och i min sista stund
 glaset för til mund,
  
 Men krogdörrn öppnas, luckorna skruvas;
 ingen i staden klädd.
 Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas
 ned i molnens bädd;
 solstrålar strimma,
 kyrktornen glimma,
 luften blir så ljum.
 Var är nu kappan?
 Här ser jag trappan
 ned til Bacchi rum.
 Giv mig en sup, min själ
 törstar snart ihjäl,
 törstar snart ihjäl.
  
 Nå så gutår, jag vill mig omgjorda,
 ragla til bord och stop.
 Nu ska de styva leder bliva smorda,
 smorda allihop.
 Hurra, kurage!
 Lustigt, bagage!
 Friskt i flaskan, hej!
 Nu är jag modig,
 tapper och frodig,
 och jag fruktar ej.
 Ännu en sup ell' par!
 Tack, min mor och far,
 tack, min mor och far!
  
 Tack för vart sänglag, skål för var trogen,
 som gjort vid brudstoln sväng;
 tack du som virket högg och drog ur skogen
 til min födslosäng:
 tack för din låga,
 för din förmåga,
 du min gamla far!
 Kunde vi råkas,
 skulle vi språkas,
 supa några dar.
 Min bror du bliva skull'
 och som jag så full,
 och som jag så full.

Fredmans epistlar (Carl Michael Bellman, 1790)


Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter