Sommar-Ro

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
Mel. Blida Sol ! gack ! lät ditt sken.

Täcka tid, som muntrar allt,
   Och i dig allt ljuvligt sluter,
   Liv i Kulna Sinnen gjuter,
Du mig roar tusend falt.

I min tysta enslighet,
   Dit ej storm ell’ oljud hinner
   Jag ett lugn, en stillhet finner,
Som ej mången skatta vet.

Långt från Världsens buller skild,
   I min låga jorde-hydda,
   Bli ej mina Sinnen brydda
Av den retand lyckans bild.

Tadel-röst jag här ej hör,
   Ell de blinda Mänskotycken :
   Finer list och falska stycken
Ej min Sinnes ro förstör.

Om jag saknar prakt och ståt,
   Det fåfängan kallar nödigt,
   Har jag nödtorft överflödigt
Utan bry och avunds låt.

All Naturen offrar sig,
   Att förlusta mina tankar,
   Vilda skogen sammansankar
Nöjen, till att roa mig.

Med sitt tysta dån och sus,
   Och sin kvicka Innevånar,
   Han mitt öra nöje lånar,
När sig tända dagsens ljus.

Vid en Bäck, som sakta går,
   Och från höga klinter, störter,
   Samlar jag de gräs och örter,
Som förnyas År från År.

På den gröna Blomster Krets
   Jag Naturens skönhet skådar,
   Vart ett blad min tanka bådar
Till förundran mångaleds.

Under gröna trädens fläkt,
   Som hopskockat sig till lunder,
   Vilar jag om afton stunder
Där som källan sorlar täckt.

Klippans spits är ej så brant,
   Att min fot dit upp ju hinner,
   Där jag nöjsam utsikt finner
Ända bort åt Havets kant.

När jag dit har ögon sänt,
   Och får se de Flockar tåga,
   Som sitt liv för vinsten våga
På det falska Element;

Ömkas jag vid allt vårt vett :
   Mänskan, för att livet nära,
   Tycks här döden själv begära,
Villigt sig i faran gett.

Lyckans trälar lika så
   Uppå Världsens hav sig kasta,
   För ett flyktigt väder hasta
De till kvavs i djupet blå.

När jag såleds i mitt sinn
   Andras yrsel fått betrakta,
   Bringas jag, att troget akta
Uppå egna åtrån min.

Ack ! hur’ vore den förnöjd
   Uti desse vilda marker,
   Fri och trygg i låga parker,
Trotsa Lyckans högsta höjd ?

Om ej den med häftighet
   Ett omöjligt vill åstunda:
   Att på detta vida runda
Få igen sin Själs Magnet.

Ljuvste Corilas, som gått
   Från de skiftand Sommar dagar
   Till de Eliseiske hagar,
Där du evig Sommar fått,

Vänta mig, min Herde kär !
   Snart jag ämnar dig få möta,
   Att ett heligt nöje sköta,
Där all dygds belöning är.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter