Sonet 1

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Af hulda väsen vi förökning önska,
På det att aldrig skönhets ros må dö;
Men när den mognat och ej mer kan grönska,
En älsklig telning spire ur dess frö.

Men du, förledd af egna ögons glöd,
Med eget bränsle föder du din låga,
Gör hungersnöd, der allt är öfverflöd,
Din egen fiende, dig sjelf till plåga.

Du, som är verldens friska prydnad nu,
Och bör åt vårn en utsökt härold vara,
Din lycka i sin knopp begrafver du
Och slöser vildt blott med att girigt spara.

Tyck synd om verlden, frossa icke så,
Att du och grafven ta, hvad hon bör få.

W. Shakespeares sonetter (1871) (Carl Rupert Nyblom)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter