Sonet 109

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

O, säg ej så, att jag var falsk med vilja,
Fast afstånd gjorde lågan mindre varm.
Så gerna kan jag från mig sjelf mig skilja
Som från min själ, förvarad i din barm.

Der är min kärleks hem, och dit på nytt
Jag vänder om, lik vandraren i natten,
I rättan tid, af tiden ej förbytt, —
Och att två bort min fläck, jag sjelf har vatten.

Tro ej, om ock uti mitt väsen råder
All svaghet, som ett menskligt blod har fått,
Det så orimligt fylls af ondskans åder,
Att det för noll ger bort din skatt af godt;

Ty verlden all är noll förutan dig,
Min ros, och du är allt i den för mig.

W. Shakespeares sonetter (1871) (Carl Rupert Nyblom)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter