Sonet 112

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Din kärlek och din miskund läkt det ärr,
Som efter pöbelns häl min panna gömmer.
Mot verldens lumpna dom jag rider spärr,
Blott du mitt goda tror, mitt onda glömmer.

Du är mitt allt; jag lyssnar blott till dig,
Om du vill tadel eller pris mig skänka.
Jag eger eljest ingen, ingen mig,
Den der mitt sinne, hårdt som jern, kan länka.

Ned i en afgrund jag all omsorg slänger
Om andras domar, — ja, mitt hörorgan
För tadlare och smickrare jag stänger. —
Märk, hur jag trotsar pratets slentrian:

Jo, du är så hopvuxen med min id,
Att verlden all mig tycks som död bredvid.