Sonet 138

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Ifall min flicka svär, att hon är sann,
Så tror jag henne, fast jag vet hon ljuger;
Då tror hon mig en oförsökt ung man,
Som ej bland verldens falska finter duger.

I fåvitskt hopp, att hon som ung mig ser,
Fast väl hon vet, jag spelar det förgäfves.
Till hennes falskhet jag förtröstan ger:
Så ömsesidigt sanningen förqväfves.

Dock — hvi tillstår ej hon, att falsk hon är,
Och jag, att nu det är förbi med våren?
Ack, kärlek allra helst förklädnad bär,
Och räknar, när han åldras, icke åren.

Så lurar en den andra, bäst han kan,
Och jemt med smicker vi bedra hvarann.

W. Shakespeares sonetter (1871) (Carl Rupert Nyblom)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter