Sonet 29

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

När jag, af Gud och menniskor förskjuten,
Min lott begråter i min ensamhet,
Men himlen för min smärtas skri är sluten,
Och sämre än mig sjelf jag icke vet:

Då önskar jag mig stundom bland de rike,
Som hopp och skönhet, gods och vänner fått,
Vill bli i konst och frihet andras like,
Minst nöjd med det, som gör mest glad min lott.

Men just i sjelfföraktets tankar bunden.
Jag minnes dig, — och all min sorg förgår;
Som lärkan, jublande i morgonstunden
Ur jordens mull, min sång i skyn jag slår.

Uppå det minnets våg så stolt jag gungar,
Att jag föraktar alla jordens kungar.