Sonet 29

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

När jag, af Gud och menniskor förskjuten,
Min lott begråter i min ensamhet,
Men himlen för min smärtas skri är sluten,
Och sämre än mig sjelf jag icke vet:

Då önskar jag mig stundom bland de rike,
Som hopp och skönhet, gods och vänner fått,
Vill bli i konst och frihet andras like,
Minst nöjd med det, som gör mest glad min lott.

Men just i sjelfföraktets tankar bunden.
Jag minnes dig, — och all min sorg förgår;
Som lärkan, jublande i morgonstunden
Ur jordens mull, min sång i skyn jag slår.

Uppå det minnets våg så stolt jag gungar,
Att jag föraktar alla jordens kungar.

W. Shakespeares sonetter (1871) (Carl Rupert Nyblom)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter